så jag skrev till grannpojken igår. ändå. det kändes jättedumt, jättedumt fast spännande. det är dumt men spännande. att hoppa av en hållplats försent så att jag kan snirkla förbi hans hus. att ta dem höga klackarna istället för kängorna påväg till bussen. att få puls varje gång mobilen vibrerar.

och pojken som jag ibland har benämnt som min fast än vi inte är ett par, han skulle bli så ledsen om han visste. men jag måste nog låta honom veta. inte om fyllehånglet men om att jag inte kan vara kvar hos honom. att jag kan inte vara någons just nu. att vissa perioder behöver man bara vara själv. hur klyschigt det än låter.

ska nog powernapa en stund nu. vila huvudet och tankar. har knappt sovit en blund dem senaste nätterna.

 

  

 

vi dansar. ett orytmiskt kaos. harmoni. på mina läppar nyans 38. nakna armar som sträcker sig mot taket, mot oändligheten, evigt liv. och när jag sluter mina ögon försvinner vi in i ett storslaget 20-tal. hiphop-musiken som ersätts av en symfoniorkester. en ensam saxofon i brooklyns mörkaste gatuhörn.

längre och längre in i dimman. alkoholen gör oss ytliga och dramatiska. någons glas går i golvet, ett glassplitter som sträcker sig flera hundra kvadratmeter. mina läppar formar ord lekande lätt. jag ordlekar mig igenom hela kvällen. charmar och sätter in dödsstöten så snart jag vittrar den minsta svaghet.

i tidig morgon hoppar jag på min spårvagn, kramar om vänner som ska åt andra håll. jag hinner med sista bussen hem och hoppar av flera hållplatser för tidigt. vill ut i natten, andas kyla och cigarettrök. 

en mörkergestalt som tonar upp sig ett tiotal meter framför mig. "hittar du hem eller?" och när han vänder sig om så vet jag att jag har sett det där leendet förut. "vi ska åt samma håll". vi styr stegen hemåt, stannar framför hans hus. "här bor jag". en kram och evighetssekunden när han dröjer sig kvar bara någon milimeter ifrån mitt ansikte. evighetssekunden innan han drar sig tillbaka, skrattar bort allvaret i det som nästan skedde. 

fortfarande nära. "det är så märkligt att vi aldrig har talats vid, ens utbytt ett ord under all denna tid", han kommer närmre. min tveksamhet är borta. och när han lutar sig framåt för att kyssa mig ryggar jag inte undan. så står vi där, en iskall morgon i oktober och hånglar. och jag tillhör egentligen någon annan men säger ingenting. 

möter upp med m inne i stan. hon kommer så självklar i höga klackar och med en cider i ena handen. jag ser fortfarande den spinkiga hästtjejen i början av sjuan framför mig. jag sitter med ett vagt illamående, har dragit ner luvan över ansiktet. ler och omfamnar. grattis. 

vi sitter ner i varsin soffa. jag är glad och pratig efter ett glas vin. tycker om ruset, dem rosiga kinderna efter att ha berättat en rolig historia. vill längre in i dimman. beställer in en öl till.  

vi pratar pojkar. hon säger att hon saknar sin. jag försöker kontra med att jag visst saknar min också men det låter bara ihåligt. egentligen så är jag irriterad över att han tränger sig på. för det är faktiskt så det känns. han frågade inte om det var okej om han följde med, tog det bara som givet. och det borde väll inte störa mig egentligen. så varför gör det det? 

spelar teater när dem andra kommer. fler omfamningar, vodka/zingo i en petflaska gömd under bordet. nu hånglar dem i soffan bredvid och jag känner hur hans blick bränner i ögonvrån, bedjan. när jag vänder mig om ser jag bara en pojke framför mig och inte en tjugo-åring.

i de svarta skinnsofforna. m är kall och ytlig efter för mycket vin. jag tycker inte om henne där och då. jag är rädd att hon kommer yppa något av det som sagts innan ikväll. när hon går kan jag andas igen.

sedan följer han mig till spårvagnen och kysser mig flera gånger innan jag också måste hem. 

 

*ska iväg till jobbet nu snart. känner mig inte alls i form för ett fyratimmars-pass. konstant stress och ångest. huvudverk och fritösoset som lägger sig som ett extra lager hud om kroppen. vill inte. måste. 

"iris, försök att uppskatta detta nu. det här är din stora chans, din enda".

gråter tre gånger framför spegeln innan jag går

 

vi går i den upplysta delen av parken. jag i din tröja - varm och skyddad ifrån kylan, du huttrandes bredvid i en jeansjacka. du letar upp min hand och tar den i din. jag tar tillbaka den efter några sekunder, låtsas rätta till frisyren. du frågar om vi ska dricka vin imorgon. jag frågar varför och du svarar jag vet inte, det var dumt.

vi går mot spåren. vi ska åt samma håll. du följer med mig hem, skakar hand med min mamma. ser så vuxen ut i den mörkblå soffan, vardagligt konverserande. jag frågar inte vad du vill, tar bara din hand och drar dig med mig in på flickrummet.

du ligger på min säng och i ögonvrån kan jag se hur du tittar. kanske vill du att jag ska lägga mig tätt intill. jag gömmer mig bakom en datorskärm. säger, ditt tåg går om en halvtimma och kryper ner tätt intill ändå, även fast jag inte borde. jag teatergäspar och blundar. och när jag öppnar ögonen så blundar du också. låtsas.

du frågar om det här känns bra, "vi". dina ögon är så seriösa nu. jag säger att ja, det känns bra. så bra, säger du. sedan går vi hand i hand till ditt tåg och jag undrar om det är du som håller min hand eller om det är jag som håller din. 

vi hinner röka fyra cigaretter innan ditt tåg kommer. det hinner bli jobbigt. och du hinner börja oroa dig, bli desperat. dina armar om min midja känns malplacerade, dina läppar infekterade. och jag önskar, jag önskar verkligen att jag kände annorlunda. att jag fick bli minst lika kär som du. men jag kan inte, det går inte.

och när du går på ditt tåg och när jag står kvar hinner jag tänka att jag kommer totalförstöra dig. du vinkar ifrån sätet där du sitter, ler så omedveten om tragedin du precis råkat ut för.

koncentrationen

sedan länge borta

djupt gjuten i ett dagdrömmeri

 

om platser jag inte visste

om människor jag aldrig träffat

om skogar jag aldrig känt

 

utanför solskensstrålar

en okontrollerbar eldsvårda i någons hjärta

krigen som utkämpas i varje människa

musik genom någons hörlurar

 

längtan

det var så längesen

så längesen det fanns något mer

än trötthet och längtan efter slut

än rum att bli galen i 

än sorgen efter något som 

aldrig fick bli

 

snälla stanna

bara ett litet tag till

 

*/

 

 

 

 

inser att det har gått två månader

två månader och inte en dag

utan att du funnits i en flyktigt tanke

 

klockan är 9 minuter över 8 när jag skickar iväg ett hej

det ser så ensamt ut där på mobildisplayen

och jag hinner röka upp ett halvt cigarettpaket innan jag 

inser att du antagligen inte kommer att svara

 

och det var väll det jag visste 

egentligen

ville väll mest få det bekräftat

vrida om kniven ytterligare ett varv

så att den verkligen sitter

 

och det är väll nu jag borde radera dig på riktigt

och det är väll nu jag borde sluta hoppas

och det är väll nu jag borde inse att vi var ett skämt, jag.

 

hos din mormor

och

dricker öl på pappersassietter

i lädersoffan 

på balkongen 

jag sitter och röker 

pratar om framtiden

och du låtsas höra på

fast egentligen så är du långt borta

vi somnar i varandras armar om natten

men vaknar rygg mot rygg morgonen efter

 

 

 

vaknar upp under täcke, fryser och svettas i intervaller. välter ut kaffekoppen över hela golvet, över mina favorit strumpor i spets. lägger en trasa över dådet, orkar inte. det har slutat regna. jag hoppas att mitt inplanerade arbetsskift är ett misstag. 

igår tog jag med t (en pojke jag träffar lite smått) ner till skogsgläntan. vin i plastmuggar och två ölburkar var.

innan dimman; håller mig på avstånd, skrattar på beställning, längtar hem. inne i dimman; han håller om mig och det känns bra, hans händer över hela mig och det känns bra, hans läppar och hans tunga i min hals och det känns bra.

vi har sex på en filt bredvid lägerelden. han ligger överst, stöter in och ut. ovanför - stjärnorna, den oändliga rymden. jag tänker att vi inte är oändliga, att en dag kommer också vi att ta slut. fast det säger jag inte högt. sen tänker jag på pojken a. blundar och låtsas. fast det säger jag inte heller något om. jag förblir tyst. 

vi skiljs åt på perrongen, han får sin tröja tillbaka. han kysser mig när jag vill dra mig undan. det här kommer inte att hålla- hans tåg kommer och jag trasslar mig ur hans grepp. 

ett missat samtal från g, ringer upp. han skrikgapar ur andra änden, musik i bakgrunden. han har gjort en spelning, hans låtsaspappa dök upp en första gång för att se honom. jag säger att jag är glad för hans skull. han märker inte av ihåligheten i min röst. allt är annorlunda nu vill jag säga. han säger att han vill gå tillbaka till hur saker och ting var förut. han syftar på oss. jag säger att jag inte vet, att vi får se. efter vi lagt på går jag hem och drömmer drömmar om världskrig och våld.

 

jag har utfört de sju dödssynderna utan att ha känt någon ånger. jag har krossat ett hjärta och jag har fått hjärtat krossat själv. jag har blivit förtjust på nytt, i en pojke. jag har fläkt ut mig själv åt andra. jag har ljugit, bedragit och skådespelat för att hålla ytan intakt. jag har tagit pauser emellanåt för att orka med. jag har rökt alldeles för många cigaretter och druckit desto mer. jag har tagit droger för att få befinna mig högre upp än allt annat samtidigt som jag har befunnit mig allra längst ner på botten. och nu drar ett ny termin igång. ett slut och en början på något nytt. och snart drar vi jackorna tätare om kroppen och kanske har jag hittat någon, något, som värmer mycket längre och långt in på hösten. jag vet inte. och jag trivs rätt så bra med att inte veta, att inte styra, att göra och föra mig precis som det faller mig in. jag är precis där jag vill vara. farlig och ohämnad, outtröttlig - fri

 

din röst på andra sidan telefonlinjen

du gråter

jag har förstört dig igen

jag var så arg på dig fast än det var jag som felat

fast än det var jag som kysste dig

fast än det var jag som lät dig falla in. igen

jag hör hur du gråter

jag hör bedjan i din röst

och jag försöker känna något

det minsta uns av dåligt samvete

men jag känner ingenting alls

och jag är totalt känslokall när vi säger hejdå för en tid nu

kanske för ett halvår

kanske för en hel livstid

 

slutsats; jag är en vidrig människa

 

 

 

 

 

går gatorna i staden som börjar kännas som hemma. ensam. köper med mig kaffe och en så torr bulle att den mest smakar papper. jag kan göra sånt, fortfarande. åtminstone vill jag tro det. att kunna köpa en kanelbulle bara sådär, utanför matplaneringen. att fortfarande innahava kontrollen.

jag slår mig ner på en parkbänk i alén nära min gamla skola. jag undrar hur det känns att verkligen bo här. det känns som om jag bara har staden till låns. jag slår upp min bok och ifrån mig verkligheten. boken handlar om en tjej som går på en vandringsled, stark med vettskrämd. mitt ute i ödemarken, på så höga höjder att bergstopparna täcks av is. jag skulle vilja göra något i samma stil. och en liten del tror faktiskt att jag skulle klara av det. jag har ju klarat av så mycket.

jag fortsätter längre in i staden. att fråga killen bredvid mig om jag sitter på rätt spårvagn känns som ett litet minikliv i rätt riktning, ut ur min glasbubbla. jag går långt in i parken till den del jag inte känner till. på ett träd står texten "så länge du är med mig" och jag påminns än en gång om att jag ska få se honom på fredag, känna de medryckande sambarytmerna i hela kroppen som kolsyra.  

livet går min väg just nu eller om det är jag som går dens. jag känner mig lycklig mer än sällan. och den här sommaren den känns evig, som att den aldrig skall ta slut och träden tappa sina löv och växterna försvinna ner under jorden. 

imorgon dricker jag nog rosé med en fin vän i en park. och imorgon har jag även min första arbetsdag (i hela mitt liv). ikväll känns allt rätt och lätt. vill spara den känslan i en liten ask och ta fram den senare, till hösten. 

kl 02.00 en fredag på en nattklubb. min värld är inte alls sådär rosaskimmrande som jag vill. jag står på ett dansgolv och försöker verkligen. känner musiken spränga genom högtalarna, väggarna som skakar omkring mig. jag känner händer sluta upp om min midja och jag låter dem vara kvar. jag är fri försöker jag intala mig men egentligen så vet jag att jag är så väldigt fast i dig och bara dig. och nu kastas jag som en höstlöv bland främmande händer på ett dansgolv och försöker tänka att ja det här livet men det känns bara falskt och tillkämpat. och strax därefter försvinner jag in på en toalett och in bakom en låst dörr.

det finns glass i kylen. det är sorgligt nog vad som snurrar i mina tankar just nu. får inte för då är hela morgondagen och dagen därpå förstörd. jag skulle ju på arbetsintervju. jag skall på arbetsintervju. och först träffa e och sedan m. fylla alla tidsluckor. 

att g kommer hit om två veckor är en dålig idé. men det var ju jag som frågade, jag som tjatade. jag som sa du kan bo hos mig, jag har en säng ledig. hur ska jag klara av att inte röra honom när han ligger bara en halvmeter ifrån? 

känner mig yr. färdig. allting snurrar. har alldeles för många tänkta tankar och ännu fler otänkta. känns som att jag går på något. känns som att jag rör mig snabbare än alla andra, livet hänger inte med. snabbspolar händelser ord människor och nu sitter jag stilla alldeles stilla men rusar ändå fram.

jag undrar när du hör av dig igen

om du hör av dig igen

om jag kan stå ut

eller om jag hör av mig först

 

jag undrar,

kan jag någonsin glömma dig?

eller åtminstone släppa

börja drömma om annat

träffa någon nästan lika bra

fast du var inte bra

inte alltid

nästan aldrig

och när jag gav dig hela hjärtat

försvann du 

och det blev tyst

så jävla tyst

 

-

 

och jag fick aldrig kyssa dina nakna skuldror

och jag fick aldrig räkna dina leverfläckar

och jag fick aldrig komma under din hud

och jag fick aldrig krypa in i din famn

och jag fick aldrig dra in din doft

och jag fick aldrig undra vart du tagit vägen när du lämnat min sida mitt i natten

och jag fick aldrig se dina pupiller växa 

och jag fick aldrig dricka té med din mamma

och jag fick aldrig prata med din syster

och jag fick aldrig börja hoppas utan att bli besviken

 

 

från att känna mig totalt energilös till att knappt kunna sitta still. förstår inte mina nästan bipolära humörsvägningar. 

var inne i stan en tur. vandrar runt själv en timme, hittar en bok, köper ett paket riskakor för att lugna hungertigrar. träffar e och s. det har hänt någonting, det får vänta tills s har gått. sedan sitter vi på varsin sida av träkuben jag och e och pratar. hon får tårar i ögonen och jag lindar mina armar om henne. en tyst gråt mot min skjortkrage. är glad att hon hörde av sig till mig, först. känner mig nära igen efter att ha känt mig så långt ifrån. fina e, försvinn inte igen. 

sedan följer jag henne till tåget, kramas igen - vi ses snart. blunda skynda drar i skjortärmen som envisas med att åka ner. solen som sticknålar i ögonen. oprovocerade panikkänslor. lugnar ner mig på spårvagnen. pappa ringer om danmarksresan. en helg får vi vara bara pappa och dotter sedan är vi tillbaka i det gamla igen. 

runt halsen hänger halsbandet med svalberlocken och om halsen om en annan flicka i stockholm hänger ett likadant. en osynlig portal för vårat systraskap, ett band som inte går att knipsa med ens all världens våld samlat i en gemensam styrka. vapensystrar in i döden - och in i döden och längre till så kommer jag att älska dig min vän

tristess - sitter i mitt flickrum

har aldrig gillat det tillståndet,

när allt bara är och ingenting känns

vill känna myrkrypningarna i benen,

magknipet i maggropen,

hjärtklappningarna i bröstet..

 

kanske borde smsa l ändå

få det att hända

någonting vad som helst

kan omöjligt vänta tills på fredag

men det tar emot

don't worry

det är jag som utnyttjar honom och inte tvärtom

försöker övertyga mig själv

övertygar nästan

 

/*åka in till staden

självsäkra steg

övertygar precis alla utom mig själv

det är okej

detärokejdetärokejdetärokej

 

det blev alldeles för mycket igår. jag var alldeles för mycket igår. för mycket och för hastig alkoholkonsumentation. på ett dansgolv, trampar takten i mina kängor. skriker när mina favoriter spelar och får blickar. ut till m och de andra. jag ser deras hånleenden. orkar inte, går därifrån. ramlar in i v, jag kan väll få sova hos dig? snälla? när sista bussen hem går sitter jag fortfarande kvar. m har gått sedan länge. känner att jag är nära att krascha, häller i mig mer bränsle. det bränner, skaver i halsen. ner för trapporna. är så när botten nu. börjar prata med en tjej, t, och sen har jag min tunga i hennes mun. jag är egentligen inte bi, sen svart. på en toalett med t, skrattandes. svart. på en trottoarkant, vänder ut och in på själen. får en tröstande arm om mig, löften om att allt kommer att bli okej. förtjänar inte, förtjänar att bli lämnad där i mina egna spyor. blir inte lämnad. nu flera armar omkring mig. förlåtförlåt för att jag är en enda röra, blir hyshad. mörker. en kebabrulle på hörnan. mörker. i någons lägenhet, v's. blir nerbäddad i en soffa. kan inte sova. ut på balkongen och röka. du borde inte jag vet. när det börjar ljusna ute snörar jag på mig kängorna och kramar om. ber om ursäkt igen. ut genom porten och ut på gatan. staden är precis nyvaken. här börjar en ny dag.

 

jag luktar fortfarande av honom, av igår.

jag tar en senare buss, stannar över. han lär mig att åka longboard och nu pryder nya blåmärken båda knäna.

vi går ner till affären och köper med oss folköl och lägger oss på en gräsplätt utanför ett bostadsområde. pratar, lär fortfarande känna varandra. samtalen flyter på lättsamt. 

vi tar en spårvagn in till staden och möter upp hans vän m på en pub. tankar och ord blir luddiga. jag gör mig ovän med några, försöker rätta till men det blir bara än mer fel.

det känns bra. att kunna göra misstag igen. att inse att allting, hur litet eller stort det än är, inte går att rätta till och att det är okej ändå. 

tillbaka i hans stad igen klättrar vi över ett stängsel och upp på ett hustak. jag ligger med huvudet på hans arm och han pekar ut karlavagnen. jag makar mig närmare. andas cigarettrök ut i natten. känner mig som fjorton år igen. 

in bland träden och upp på samma berg där vi låg en annan dag. härifrån kan man se ut över stadslyktorna, över hela staden. han tränger in i mig. jag ligger mot den kalla bergsväggen. kysser honom i nacken och på halsen. det gör ont. i hans nystädade lägenhet kryper vi ner mellan samma lakan. kyssar som smakar lätt av rödvin och whiskey. han är i mig och jag är i honom när vi somnar.

jag känner mig äcklig som bara låter mig dras med in i saker, som inte väljer själv. jag har alltid kunnat välja själv, alltid kunnat säga nej. kanske är det så att en liten del av mig vill trots allt. ner i fördärvet, gömma mig där, smutsa ner mig. kanske har det alltid lockat. där i min renodlade olycka, bland vitmålade villor och pappor i khakibyxor. välpolerade ytor som jag bara drömmer om att fläcka ner. jag trivs men jag  vantrivs. det är tryggt men jag vill ha stormen, leka med elden, leva farligt.

igår smsade l. blev förvånad fast kanske ändå inte. han vill ha mig igen, förbruka mig. jag är en förbrukningsvara. han ska ringa idag och jag vill inte alls men har nog inget val. jag har redan valt. åka dit, åka in. stängas in bryta sig fri. gå emot alla sanningar man har om sig själv. även om det förstör än. även om det förgör en.