så jag skrev till grannpojken igår. ändå. det kändes jättedumt, jättedumt fast spännande. det är dumt men spännande. att hoppa av en hållplats försent så att jag kan snirkla förbi hans hus. att ta dem höga klackarna istället för kängorna påväg till bussen. att få puls varje gång mobilen vibrerar.

och pojken som jag ibland har benämnt som min fast än vi inte är ett par, han skulle bli så ledsen om han visste. men jag måste nog låta honom veta. inte om fyllehånglet men om att jag inte kan vara kvar hos honom. att jag kan inte vara någons just nu. att vissa perioder behöver man bara vara själv. hur klyschigt det än låter.

ska nog powernapa en stund nu. vila huvudet och tankar. har knappt sovit en blund dem senaste nätterna.