det har gått två veckor. jag säger ingenting. kanske behövs inga ord.

på ett närliggande fik. vi dricker kaffe och jag kryper upp med fötterna i soffan. det känns bra, nästan som vanligt. jag tar påtå. jag kan stanna en stund till.

det har hunnit bli mörkt ute när vi går därifrån. vi går i den upplysta delen av parken. det är kallt och jag får låna hans väst. det är en halvmeter ifrån oss. det känns konstigt, ovant att inte få röra vid honom. 

i hans vita bil. vi röker ut genom rutan. maggio får stå på i bakgrunden. allt är för bra nu. nu vet jag att allt det fina har ett slut. vi pratar om allt utan just det. sedan kör han mig till stationenen och jag omfamnar honom några sekunder förlänge och lite för hårt innan jag ska med mitt tåg.