det har gått två veckor. jag säger ingenting. kanske behövs inga ord.

på ett närliggande fik. vi dricker kaffe och jag kryper upp med fötterna i soffan. det känns bra, nästan som vanligt. jag tar påtå. jag kan stanna en stund till.

det har hunnit bli mörkt ute när vi går därifrån. vi går i den upplysta delen av parken. det är kallt och jag får låna hans väst. det är en halvmeter ifrån oss. det känns konstigt, ovant att inte få röra vid honom. 

i hans vita bil. vi röker ut genom rutan. maggio får stå på i bakgrunden. allt är för bra nu. nu vet jag att allt det fina har ett slut. vi pratar om allt utan just det. sedan kör han mig till stationenen och jag omfamnar honom några sekunder förlänge och lite för hårt innan jag ska med mitt tåg. 

 

noll timmars sömn och oändligt många koppar kaffe. ingen skillnad mellan vakentillstånd och sovtillstånd. skjuter upp saker tills det inte går att skjuta upp längre. alla måsten. skolan, jobbet, maten. sådant som varenda vettig människa klarar av men som för mig känns som en omöjlighet. 

 

försöker räkna saker som är bra, här kommer en lista:

- vina med m på lördag

- fikan med e inne i stan idag

- kalla händer

- att jag bara har två lektioner imorgon

- att jag bara kan ha en om jag vill

- england som kanske blir av nästa sommar

- nakna pojknackar

- knästrumpbyxor

 

  

 

framför hallspegeln på golvet. jag målar svarta linjer med eyelinern under koncentration. silverhänget om halsen som pappa köpte i turkiet mot den djupa v-ringningen. jag hinner svepa två glas vin innan jag måste med bussen. ett fiktivt lugn som sprider sig inombords. 

jag är påväg in till stan för att träffa grannpojken. vi möts upp utanför universitetet, nedanför samma trappor där jag och pojken satt en hel natt och bara pratade. en kram. han har klippt sig. nya kläder. en främmande doft. vi sitter ner på ett fik, beställer in varsin kaffe som hinner kallna innan vi reser oss upp igen för att gå.

vi promenerar en bit, samtalet flyter på under lättsam stämning. jag frågar om han vill ta en öl och det vill han. jag försöker dölja min berusning. skrattar bakom handen. hans mobil ringer. han måste gå, ska egentligen vara någon annanstans. jag följer honom till bussen och när den bromsar in framför kramas vi hejdå. och jag vill egentligen mer. jag vill kyssa honom men är på tok för feg.

jag möter upp med mina vänner utanför en krog. beställer in en öl. vinglar till lite. vi drar vidare till krog nr 2. beställer mer dricka, röker inomhus. a är där. han sluter upp bakom när vi dansar, alldeles för nära. jag säger inte nej, stöter inte bort. och när jag vänder mig om är våra läppar millimeternära. han andas tyngre, är bara en viskning ifrån. jag viskar ett förlåt innan jag går därifrån och lämnar scenen. 

jag somnar på bussen hem, hamnar fel men tillslut rätt. väl på stationen stöter jag på t, en pojke som jag gick i samma skola som men som jag aldrig har sagt ett ord till. han halar upp en spliff och frågar om jag vill ha. jag säger inte nej.

vi försvinner in i ett nästan psykotiskt tillstånd i en värld som skiftar i gråskala och i technicolor om vartannat. vägarna ligger ödsligt tomma. vi styr stegen hemåt, köper med oss sju olika sorters choklad ifrån det enda nattöppna fiket i närheten. innan vi skiljs åt kramas vi.

jag går den sista och mest ödsliga biten själv i ett slags paniktillstånd. jag är helt övertygad om att något dåligt ska inträffa och skräckslagen vänder jag mig om för minsta ljud. det är inte förrän jag når fram till bostadsområderna, har satt nyckeln i låset och tryckt in sifferkombinationen som jag lugnar ner mig. 

jag har hög puls. känslan av att jag befinner mig i ett främmande hus och inte i mitt eget börjar växa sig starkare, ta över - trots att insidan är den samma som insidan på mitt hus. jag är inte ens säker på om jag är där eller inte. overklighetskänslorna tar över och tröttar ut mig tills jag till slut blir så utmattad att jag slocknar av mig själv. 

vi möts upp på parkeringen, utanför din vita bil. vi kramas och jag försöker parera din kyss. misslyckas. det har börjat regna, ett tunt genomskinligt regn och du fäller upp ditt paraply. fångar min hand i din när pojken som jag kysste härom kvällen går förbi. jag skäms, mest för mig själv. 

avsiktligt styr jag stegen mot den gröna bron, platsen där jag bestämt att jag ska krossa ditt hjärta. vi sitter ner, stadsljusen och bilarna som ett scenspel i bakgrunden. orden stakar sig. jag trevar, letar efter formuleringar. tappar bort mig och börjar om på nytt. ser hur ömheten i din blick först förbyts mot förvåning och sedan allvar.

när du snyftar till så vill jag bara ta tillbaka alltihop, alla sårande ord. säga att allt bara var ett missförstånd, ett dumt skämt. förlåt.

men det är det inte och jag tar inte tillbaka mina ord när du gråter mot min axel. jag viskar bara förlåt och stryker med handen över din nackrygg. 

jag följer dig till din bil. det har börjat smådugga igen och jag vet inte om det är poetiskt eller bara sorgligt. vi står länge och bara kramas. mitt hår blir helt förstört av regnet. du säger att jag är vacker ändå. sedan släpper du greppet om min midja, säger att du hör av dig nästa vecka. jag står kvar och ser länge efter dig när du försvinner i din vita bil. 

 

 

 

 

 

så jag skrev till grannpojken igår. ändå. det kändes jättedumt, jättedumt fast spännande. det är dumt men spännande. att hoppa av en hållplats försent så att jag kan snirkla förbi hans hus. att ta dem höga klackarna istället för kängorna påväg till bussen. att få puls varje gång mobilen vibrerar.

och pojken som jag ibland har benämnt som min fast än vi inte är ett par, han skulle bli så ledsen om han visste. men jag måste nog låta honom veta. inte om fyllehånglet men om att jag inte kan vara kvar hos honom. att jag kan inte vara någons just nu. att vissa perioder behöver man bara vara själv. hur klyschigt det än låter.

ska nog powernapa en stund nu. vila huvudet och tankar. har knappt sovit en blund dem senaste nätterna.

 

  

 

vi dansar. ett orytmiskt kaos. harmoni. på mina läppar nyans 38. nakna armar som sträcker sig mot taket, mot oändligheten, evigt liv. och när jag sluter mina ögon försvinner vi in i ett storslaget 20-tal. hiphop-musiken som ersätts av en symfoniorkester. en ensam saxofon i brooklyns mörkaste gatuhörn.

längre och längre in i dimman. alkoholen gör oss ytliga och dramatiska. någons glas går i golvet, ett glassplitter som sträcker sig flera hundra kvadratmeter. mina läppar formar ord lekande lätt. jag ordlekar mig igenom hela kvällen. charmar och sätter in dödsstöten så snart jag vittrar den minsta svaghet.

i tidig morgon hoppar jag på min spårvagn, kramar om vänner som ska åt andra håll. jag hinner med sista bussen hem och hoppar av flera hållplatser för tidigt. vill ut i natten, andas kyla och cigarettrök. 

en mörkergestalt som tonar upp sig ett tiotal meter framför mig. "hittar du hem eller?" och när han vänder sig om så vet jag att jag har sett det där leendet förut. "vi ska åt samma håll". vi styr stegen hemåt, stannar framför hans hus. "här bor jag". en kram och evighetssekunden när han dröjer sig kvar bara någon milimeter ifrån mitt ansikte. evighetssekunden innan han drar sig tillbaka, skrattar bort allvaret i det som nästan skedde. 

fortfarande nära. "det är så märkligt att vi aldrig har talats vid, ens utbytt ett ord under all denna tid", han kommer närmre. min tveksamhet är borta. och när han lutar sig framåt för att kyssa mig ryggar jag inte undan. så står vi där, en iskall morgon i oktober och hånglar. och jag tillhör egentligen någon annan men säger ingenting.