vi möts upp på parkeringen, utanför din vita bil. vi kramas och jag försöker parera din kyss. misslyckas. det har börjat regna, ett tunt genomskinligt regn och du fäller upp ditt paraply. fångar min hand i din när pojken som jag kysste härom kvällen går förbi. jag skäms, mest för mig själv. 

avsiktligt styr jag stegen mot den gröna bron, platsen där jag bestämt att jag ska krossa ditt hjärta. vi sitter ner, stadsljusen och bilarna som ett scenspel i bakgrunden. orden stakar sig. jag trevar, letar efter formuleringar. tappar bort mig och börjar om på nytt. ser hur ömheten i din blick först förbyts mot förvåning och sedan allvar.

när du snyftar till så vill jag bara ta tillbaka alltihop, alla sårande ord. säga att allt bara var ett missförstånd, ett dumt skämt. förlåt.

men det är det inte och jag tar inte tillbaka mina ord när du gråter mot min axel. jag viskar bara förlåt och stryker med handen över din nackrygg. 

jag följer dig till din bil. det har börjat smådugga igen och jag vet inte om det är poetiskt eller bara sorgligt. vi står länge och bara kramas. mitt hår blir helt förstört av regnet. du säger att jag är vacker ändå. sedan släpper du greppet om min midja, säger att du hör av dig nästa vecka. jag står kvar och ser länge efter dig när du försvinner i din vita bil.