claus, crazy claus
tunt morgonljus. kondenserad andedräkt. iskristallerna. doftspår över hela mig ifrån pojken med guld i håret. den går fortfarande att känna. värmen, hans omfamning. trygga starka armar runt liten fågelkropp. nästan krossbar i proportion till hans. nästan skör.
när jag kommer hem. soversoverochsover. läser ut boken och gråter en skvätt. två små pärltårar som jag slickar i mig. får för mig att jag saknar och smsar claus (livsregler; #1. påbörja aldrig något som du redan har avslutat). fast egentligen så är det nog blåljusen jag saknar / living on the edge baby/ ha puls på krogentoaletter/ eld i håret/.
hans sunkiga lägenhet var ett hem åt mig i flera månader. snabbmackaroner och diskberg. akvariet med fiskar. hans händer. man kunde se mentalsjukhuset ifrån hans fönster. patienterna som var ute på promenad med sina handledare. hundar. kopplade.
han kallade mig mörkersjäl. jag sa baby. hans doftspår var mina doftspår. men viktigast av allt; han var det enda och den enda jag aldrig tröttnat på. den enda jag stod ut med en längre tid.
varför vi sa hejdå? det sa vi aldrig. och varför man isåfall måste säga hej det vet jag inte.
en tragedi med läppstiftsmun
plan; bli full så snabbt som möjligt.
jag sitter ensam på en krog. beställer in två öl. låtsas vänta på ett sällskap som aldrig kommer. skådespelsringer någon.
och det kan förstås se rätt tragiskt ut. utåt - ungefär i stil med gamla farbröder på kyrkogårdar. ungefär i stil med barn som ropar på sin pappa att "vänta, men vääänta dåå".
- men jag ska träffa pojken sen och då behöver jag vara i dimman. då behöver jag vara borta. "make sense" för jag är så jävla osense nykter.
lämnar ensamma läppstiftsmärken på tomglasen. snart bottnar jag inte. snart kan jag andas igen.
jag måste sluta innan jag skadar dej innan jag skadar mej
inne på hans pojkrum. en 90-säng och blåa tapeter. morgonljuset över manhattans byggnader.
han frågar om jag vill ha något att dricka och trollar fram en vodkaflaska till min förtjusning. sedan blir väggarna till vågor. de vaggar oss fram och tillbaka fram och tillbaka. bäddar in världen i ett mjukt lugn.
han pratar om perfekt symmetri. om pyramiderna i egypten. om hur hans namn har ett hebreiskt ursprung och hur han en gång fick springa ifrån en nynazist just därför.
han är inne i mig två gånger. efteråt ligger vi tätt ihopslingrade längelänge. jag pussar bort svettpärlorna från hans tinning och han stryker mig över håret, viskar lätt i mitt öra att "snälla, du kan väll stanna". och det kan jag. imorgon finns inte.
han spelar för mig på sin elgitarr när vi ligger där. och han låter mig måla på hans arm när jag säger att jag är konstnär sen 7-årsålder. musik. jag målar musik. och när jag stryker med fingertopparna över kan jag höra hur det spelar. beat beat låter det. som ett hjärta eller som dansgolvet på park lane.
han frågar vad jag vill bli och jag svarar "författare". det är förstås inte sant men det är bättre än att inte vilja bli någonting alls. sedan somnar vi. jag med huvudet på hans bröst. han med armarna runt mig. en falsk trygghet. en ynklig liten tröst.
algoritmer
jag vaknade inte när alarmet ringde imorse. det var först vid 2-tiden som jag vaknade ur mitt dvalliknande tillstånd och insåg att jag sovit bort en hel skoldag samt mötet med min mentor.
det kom inte till någon större förvåning egentligen. jag har gått på högvarv den senaste tiden. dansat in fredagar och lördagar och söndagar och gått till jobbet morgonen därpå trots noll energi. aldrig pausat. täckt upp förlorade timmar sömn med koffein och två alvedon.
jag antar att det bara var en tidsfråga innan jag skulle stupa. innan min lilla kropp skulle ge vika för påfrestelsen.
jag ringde inte och sjukanmälde mig. ringde inte min mentor och bad om ursäkt. jag låg bara kvar där i min misär och lovade att bättra mig.
det är inte lätt att vara en nattvarelse förstår ni. att ha mörkret och ensamtiden som sin enda källa till syre. att i ett tyst flickrum, bara då, ha plats för alla tankar som malermalerskaver.
just nu maler bara ett namn. om och om igen. på repeat. som en cd-spelare som hakat upp sig upprepas det. bränner långt inifrån. gör det omöjligt att tänka klart.
imorgon får jag träffa honom och då ska jag känna om våra hjärtan slår i samma rytm. det gör de tydligen innan födsel, pojk och flickhjärtan alltså. inte för att det spelar någon roll.
"jag visste innerst inne att han inte skulle skada mej. det jag var rädd för var att jag skulle skada mej själv, och samtidigt, rädd för att jag inte skulle lyckas göra det."
ett sms i natten. han är nästan en främling. jag säger ändå ja när han frågar. säger aldrig nej.
jag suger av honom. han tränger in i mig alldeles för hastigt och det gör ont. djupa stötar och jag hinner önska att det ska ta slut innan han sjunker ner i ett stön.
han håller om mig en kort stund sedan vänder han sig om. hans ryggtavla som en vägg. jag fryser lite och vill att han ska hålla om mig. bara en stund till. petar på honom. får inget svar. och väggen den är så kall.
jag följer honom till bussen morgonen efter. när vi kramas hejdå säger han att vi kan ses på fredag och jag tror honom. vi kan dricka den där kaffen och ha ingenting gemensamt och jag kan bli kär i honom och han i mig och vi kan ha massvis av argt och ångerfullt sex. jag hinner tänka så innan han skriver att det nog inte kan bli någonting ändå.
och jag går till skolan. full av ånger och självförakt. duschar länge och noga när jag kommer hem. skrubbar varje milimeteryta tills det svider och huden skiftar i rött. när jag är färdig känner jag mig lika smutsig som innan.
blommorna
kalla novembergator. grävmaskiner och stora hål i marken för ramelflickor att ramla ner i.
fick en impuls att hoppa ner i ett av dem, erfordra en hjärnskakning. det skulle jag behöva, slå mig riktigt ordentligt. jag föreställer mig det lite som en lång spiral ner, och som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter..
en gammal klasskompis hör av sig. "jag ser dig i skolan ibland, du ser väldigt bra ut iris". hans intresse är uppenbart. och det känns som en liten seger för mitt osynliga högstadiejag. en löjlig men ändå viktig seger.
ikväll ska jag ut med m. vin och höga klackar, pussvänliga munnar och en diskret urringning. jag har inte sovit ordentligt på flera veckor och jag undrar hur länge till jag orkar, hur länge till det dröjer innan jag kraschar. har hela veckan fullbokad och det känns både bra och jobbigt.
