inne på hans pojkrum. en 90-säng och blåa tapeter. morgonljuset över manhattans byggnader.

han frågar om jag vill ha något att dricka och trollar fram en vodkaflaska till min förtjusning. sedan blir väggarna till vågor. de vaggar oss fram och tillbaka fram och tillbaka. bäddar in världen i ett mjukt lugn.

han pratar om perfekt symmetri. om pyramiderna i egypten. om hur hans namn har ett hebreiskt ursprung och hur han en gång fick springa ifrån en nynazist just därför.

han är inne i mig två gånger. efteråt ligger vi tätt ihopslingrade längelänge. jag pussar bort svettpärlorna från hans tinning och han stryker mig över håret, viskar lätt i mitt öra att "snälla, du kan väll stanna". och det kan jag. imorgon finns inte.

han spelar för mig på sin elgitarr när vi ligger där. och han låter mig måla på hans arm när jag säger att jag är konstnär sen 7-årsålder. musik. jag målar musik. och när jag stryker med fingertopparna över kan jag höra hur det spelar. beat beat låter det. som ett hjärta eller som dansgolvet på park lane.

han frågar vad jag vill bli och jag svarar "författare". det är förstås inte sant men det är bättre än att inte vilja bli någonting alls. sedan somnar vi. jag med huvudet på hans bröst. han med armarna runt mig. en falsk trygghet. en ynklig liten tröst.