plasten gör dig vacker, är du glad?
möter upp med m inne i stan. hon kommer så självklar i höga klackar och med en cider i ena handen. jag ser fortfarande den spinkiga hästtjejen i början av sjuan framför mig. jag sitter med ett vagt illamående, har dragit ner luvan över ansiktet. ler och omfamnar. grattis.
vi sitter ner i varsin soffa. jag är glad och pratig efter ett glas vin. tycker om ruset, dem rosiga kinderna efter att ha berättat en rolig historia. vill längre in i dimman. beställer in en öl till.
vi pratar pojkar. hon säger att hon saknar sin. jag försöker kontra med att jag visst saknar min också men det låter bara ihåligt. egentligen så är jag irriterad över att han tränger sig på. för det är faktiskt så det känns. han frågade inte om det var okej om han följde med, tog det bara som givet. och det borde väll inte störa mig egentligen. så varför gör det det?
spelar teater när dem andra kommer. fler omfamningar, vodka/zingo i en petflaska gömd under bordet. nu hånglar dem i soffan bredvid och jag känner hur hans blick bränner i ögonvrån, bedjan. när jag vänder mig om ser jag bara en pojke framför mig och inte en tjugo-åring.
i de svarta skinnsofforna. m är kall och ytlig efter för mycket vin. jag tycker inte om henne där och då. jag är rädd att hon kommer yppa något av det som sagts innan ikväll. när hon går kan jag andas igen.
sedan följer han mig till spårvagnen och kysser mig flera gånger innan jag också måste hem.
*ska iväg till jobbet nu snart. känner mig inte alls i form för ett fyratimmars-pass. konstant stress och ångest. huvudverk och fritösoset som lägger sig som ett extra lager hud om kroppen. vill inte. måste.
"iris, försök att uppskatta detta nu. det här är din stora chans, din enda".
gråter tre gånger framför spegeln innan jag går
paus
idag vaknar jag med hundra protester i min kropp. för det var så längesen jag bara fick sitta ner på en parkbänk som nu. så längesen jag fick stanna tiden såhär, göra precis ingenting.
jag har känt mig så bedövad den senaste tiden. kvävd. orden skapar inte poesi eftersom världen har förlorat sin magi. och det finns inte en bok att ramla in i, inga ord som säger mig någonting.
så jag fick nog, stängde av alarmet och när jag vaknade satte jag mig på fel buss fast till rätt plats visade det sig.
göteborg ligger gömt bakom ett tjockt molntäcke men ibland spränger solen fram, gör staden alldeles förtrollad. och jag blir kär på nytt, bryr mig inte ett dugg om att det är alldeles för kallt för jeansjacka i ett snart oktober.
man får göra så ibland. eller hur ofta man vill. stänga av, distansera sig ifrån alla måsten. ja, vad man vill. bara man aldrigaldrig glömmer.
you knew but you wasn't certain
vi går i den upplysta delen av parken. jag i din tröja - varm och skyddad ifrån kylan, du huttrandes bredvid i en jeansjacka. du letar upp min hand och tar den i din. jag tar tillbaka den efter några sekunder, låtsas rätta till frisyren. du frågar om vi ska dricka vin imorgon. jag frågar varför och du svarar jag vet inte, det var dumt.
vi går mot spåren. vi ska åt samma håll. du följer med mig hem, skakar hand med min mamma. ser så vuxen ut i den mörkblå soffan, vardagligt konverserande. jag frågar inte vad du vill, tar bara din hand och drar dig med mig in på flickrummet.
du ligger på min säng och i ögonvrån kan jag se hur du tittar. kanske vill du att jag ska lägga mig tätt intill. jag gömmer mig bakom en datorskärm. säger, ditt tåg går om en halvtimma och kryper ner tätt intill ändå, även fast jag inte borde. jag teatergäspar och blundar. och när jag öppnar ögonen så blundar du också. låtsas.
du frågar om det här känns bra, "vi". dina ögon är så seriösa nu. jag säger att ja, det känns bra. så bra, säger du. sedan går vi hand i hand till ditt tåg och jag undrar om det är du som håller min hand eller om det är jag som håller din.
vi hinner röka fyra cigaretter innan ditt tåg kommer. det hinner bli jobbigt. och du hinner börja oroa dig, bli desperat. dina armar om min midja känns malplacerade, dina läppar infekterade. och jag önskar, jag önskar verkligen att jag kände annorlunda. att jag fick bli minst lika kär som du. men jag kan inte, det går inte.
och när du går på ditt tåg och när jag står kvar hinner jag tänka att jag kommer totalförstöra dig. du vinkar ifrån sätet där du sitter, ler så omedveten om tragedin du precis råkat ut för.
här kommer solen, älskling
koncentrationen
sedan länge borta
djupt gjuten i ett dagdrömmeri
om platser jag inte visste
om människor jag aldrig träffat
om skogar jag aldrig känt
utanför solskensstrålar
en okontrollerbar eldsvårda i någons hjärta
krigen som utkämpas i varje människa
musik genom någons hörlurar
längtan
det var så längesen
så längesen det fanns något mer
än trötthet och längtan efter slut
än rum att bli galen i
än sorgen efter något som
aldrig fick bli
snälla stanna
bara ett litet tag till
*/
allt känns lite extra fint idag
och av ingen anledning alls
hoppas ni går hand i hand med lyckan ni också
snurra min jord igen
inser att det har gått två månader
två månader och inte en dag
utan att du funnits i en flyktigt tanke
klockan är 9 minuter över 8 när jag skickar iväg ett hej
det ser så ensamt ut där på mobildisplayen
och jag hinner röka upp ett halvt cigarettpaket innan jag
inser att du antagligen inte kommer att svara
och det var väll det jag visste
egentligen
ville väll mest få det bekräftat
vrida om kniven ytterligare ett varv
så att den verkligen sitter
och det är väll nu jag borde radera dig på riktigt
och det är väll nu jag borde sluta hoppas
och det är väll nu jag borde inse att vi var ett skämt, jag.
men jag kan inte
jag vill inte
vägrar
går hellre under än glömmer dig
det här är början på slutet av oss
vi surplar kaffe hemma
hos din mormor
och
dricker öl på pappersassietter
i lädersoffan
på balkongen
jag sitter och röker
pratar om framtiden
och du låtsas höra på
fast egentligen så är du långt borta
redan i en nya tanke
och
vi somnar i varandras armar om natten
men vaknar rygg mot rygg morgonen efter
och
jag tror inte att jag kan falla i kärlek
eller i regn
eller i höst med dig
och
jag tror inte att ett oändligt antal kyssar
skullle kunna rädda oss nu
när tåget rullar in på perrongen
fylls jag av en lättnad över att få lämna din famn
och när jag kysser dig 7 gånger
är det för att jag måste
och inte för att jag vill
*
where is your heart?
vaknar upp under täcke, fryser och svettas i intervaller. välter ut kaffekoppen över hela golvet, över mina favorit strumpor i spets. lägger en trasa över dådet, orkar inte. det har slutat regna. jag hoppas att mitt inplanerade arbetsskift är ett misstag.
igår tog jag med t (en pojke jag träffar lite smått) ner till skogsgläntan. vin i plastmuggar och två ölburkar var.
innan dimman; håller mig på avstånd, skrattar på beställning, längtar hem. inne i dimman; han håller om mig och det känns bra, hans händer över hela mig och det känns bra, hans läppar och hans tunga i min hals och det känns bra.
vi har sex på en filt bredvid lägerelden. han ligger överst, stöter in och ut. ovanför - stjärnorna, den oändliga rymden. jag tänker att vi inte är oändliga, att en dag kommer också vi att ta slut. fast det säger jag inte högt. sen tänker jag på pojken a. blundar och låtsas. fast det säger jag inte heller något om. jag förblir tyst.
vi skiljs åt på perrongen, han får sin tröja tillbaka. han kysser mig när jag vill dra mig undan. det här kommer inte att hålla- hans tåg kommer och jag trasslar mig ur hans grepp.
ett missat samtal från g, ringer upp. han skrikgapar ur andra änden, musik i bakgrunden. han har gjort en spelning, hans låtsaspappa dök upp en första gång för att se honom. jag säger att jag är glad för hans skull. han märker inte av ihåligheten i min röst. allt är annorlunda nu vill jag säga. han säger att han vill gå tillbaka till hur saker och ting var förut. han syftar på oss. jag säger att jag inte vet, att vi får se. efter vi lagt på går jag hem och drömmer drömmar om världskrig och våld.
