vi går i den upplysta delen av parken. jag i din tröja - varm och skyddad ifrån kylan, du huttrandes bredvid i en jeansjacka. du letar upp min hand och tar den i din. jag tar tillbaka den efter några sekunder, låtsas rätta till frisyren. du frågar om vi ska dricka vin imorgon. jag frågar varför och du svarar jag vet inte, det var dumt.

vi går mot spåren. vi ska åt samma håll. du följer med mig hem, skakar hand med min mamma. ser så vuxen ut i den mörkblå soffan, vardagligt konverserande. jag frågar inte vad du vill, tar bara din hand och drar dig med mig in på flickrummet.

du ligger på min säng och i ögonvrån kan jag se hur du tittar. kanske vill du att jag ska lägga mig tätt intill. jag gömmer mig bakom en datorskärm. säger, ditt tåg går om en halvtimma och kryper ner tätt intill ändå, även fast jag inte borde. jag teatergäspar och blundar. och när jag öppnar ögonen så blundar du också. låtsas.

du frågar om det här känns bra, "vi". dina ögon är så seriösa nu. jag säger att ja, det känns bra. så bra, säger du. sedan går vi hand i hand till ditt tåg och jag undrar om det är du som håller min hand eller om det är jag som håller din. 

vi hinner röka fyra cigaretter innan ditt tåg kommer. det hinner bli jobbigt. och du hinner börja oroa dig, bli desperat. dina armar om min midja känns malplacerade, dina läppar infekterade. och jag önskar, jag önskar verkligen att jag kände annorlunda. att jag fick bli minst lika kär som du. men jag kan inte, det går inte.

och när du går på ditt tåg och när jag står kvar hinner jag tänka att jag kommer totalförstöra dig. du vinkar ifrån sätet där du sitter, ler så omedveten om tragedin du precis råkat ut för.