bakom stängd kontorsdörr. försöker klamra mig fast vid den hårda, uttryckslösa fasaden så gott det går men den sviker. som vanligt. och även om jag är en sån känslig person som gråter för minsta lilla så kändes dem där småsmå orden än värre. för så många gånger som jag hört dem. för så många gånger som dem tänkts men aldrig yttrats. dem säger, "du är inte en av oss" på repeat/repeat/repeat 

flyr till pojken. till tryggheten. säger inget om jobbet. att jag sjukanmälde mig idag. vi dricker kaffe och röker i vanlig ordning men inget känns som vanligt. inget har känts som vanligt sen den där natten när jag tog 3 olika bussar för att komma hem till honom, för att jag inte ville sova själv (men inte heller hos nån annan)

vi har sex. jag vill inte egentligen men säger ingenting. lutar mig bara framåt. särade ben. efteråt ligger vi i hans säng. jag på mage. han på rygg. han frågar om jag blev sur för det där i fredags och jag svarar "nej men självklart inte". han skrattar till lite, "jag trodde det först, det kändes precis som om vi var i ett två-årigt förhållande påväg utför". jag ler. ler - för vad annars skulle jag göra? jag har ingen rätt att bli ens lite sårad. han kommer aldrig bli kär i mig eller jag i honom. det var ju så vi sa, så vi bestämde