kaotisk

 

  

 

framför hallspegeln på golvet. jag målar svarta linjer med eyelinern under koncentration. silverhänget om halsen som pappa köpte i turkiet mot den djupa v-ringningen. jag hinner svepa två glas vin innan jag måste med bussen. ett fiktivt lugn som sprider sig inombords. 

jag är påväg in till stan för att träffa grannpojken. vi möts upp utanför universitetet, nedanför samma trappor där jag och pojken satt en hel natt och bara pratade. en kram. han har klippt sig. nya kläder. en främmande doft. vi sitter ner på ett fik, beställer in varsin kaffe som hinner kallna innan vi reser oss upp igen för att gå.

vi promenerar en bit, samtalet flyter på under lättsam stämning. jag frågar om han vill ta en öl och det vill han. jag försöker dölja min berusning. skrattar bakom handen. hans mobil ringer. han måste gå, ska egentligen vara någon annanstans. jag följer honom till bussen och när den bromsar in framför kramas vi hejdå. och jag vill egentligen mer. jag vill kyssa honom men är på tok för feg.

jag möter upp med mina vänner utanför en krog. beställer in en öl. vinglar till lite. vi drar vidare till krog nr 2. beställer mer dricka, röker inomhus. a är där. han sluter upp bakom när vi dansar, alldeles för nära. jag säger inte nej, stöter inte bort. och när jag vänder mig om är våra läppar millimeternära. han andas tyngre, är bara en viskning ifrån. jag viskar ett förlåt innan jag går därifrån och lämnar scenen. 

jag somnar på bussen hem, hamnar fel men tillslut rätt. väl på stationen stöter jag på t, en pojke som jag gick i samma skola som men som jag aldrig har sagt ett ord till. han halar upp en spliff och frågar om jag vill ha. jag säger inte nej.

vi försvinner in i ett nästan psykotiskt tillstånd i en värld som skiftar i gråskala och i technicolor om vartannat. vägarna ligger ödsligt tomma. vi styr stegen hemåt, köper med oss sju olika sorters choklad ifrån det enda nattöppna fiket i närheten. innan vi skiljs åt kramas vi.

jag går den sista och mest ödsliga biten själv i ett slags paniktillstånd. jag är helt övertygad om att något dåligt ska inträffa och skräckslagen vänder jag mig om för minsta ljud. det är inte förrän jag når fram till bostadsområderna, har satt nyckeln i låset och tryckt in sifferkombinationen som jag lugnar ner mig. 

jag har hög puls. känslan av att jag befinner mig i ett främmande hus och inte i mitt eget börjar växa sig starkare, ta över - trots att insidan är den samma som insidan på mitt hus. jag är inte ens säker på om jag är där eller inte. overklighetskänslorna tar över och tröttar ut mig tills jag till slut blir så utmattad att jag slocknar av mig själv. 

Det är något helt enormt vackert och talande och intressant och filmiskt med den enkla formuleringen "åker in till stan för att träffa grannpojken". (varför åker man in till stan för att träffa han som bor bredvid? bara därär ju en liten film och en handling)
Jag hukar lite inför denna formulering. Shit vad bra du är och vad bra du skriver! såg din kommentar på min blogg. du skrev att vi är lika men också olika, hur är vi olika? vi är säker t väldigt olika men var det något du tänkte på?det var en intressant sak att skriva. Kan förresten också allt om känslan att känna sig ensammast i sverige