jag kan berätta om hur diskbergen växer i mitt rum. om hur svetten klibbar under armarna. om hur jag inte har duschat på tre dagar. om hur jag knappt lämnar sängen längre. 

jag kan berätta om hur jag igår åt ett helt paket glass följt av tio mackor, flera glas mjölk och bullar som smakade microvärmt och gammalt. om hur jag imorse ljög för en av de få vänner jag har kvar för att jag inte orkar idag.

bit för bit dör jag inombords. inte enda lyckokänsla på flera dagar. tänker att jag borde skriva något, måla något, göra något men det händer ingenting. ingen signal som går ifrån hjärnan och som är tillräckligt stark för att mitt medvetnande ska uppfatta den. ingenting som känns någonting alls längre. jag känner mig fullständigt bedövad. tänker att imorgon ska jag resa mig, men imorgon är idag och jag ligger fortfarande kvar under samma jävla täcke 

för lite sömn, för mycket mat. 

"allt är okej"

hans ord gör att allt känns lite lättare

och igår fick det vara bra för ett tag - på riktigt

och jag somnar leendes 

och jag vaknar leendes

och allt får vara bra nu

allt måste få vara bra nu

 

jag tänder en cigarett och drar in röken, djupa andetag, ser hur röken strilar upp mot en violett himmel. jag skriver lite i min skrivbok, planerar, strukturerar. tar små klunkar av flaskan med vitt vin och vodka. vill försvinna in i dimman, vila huvudet bland molnen. men den ger ingen effekt.

påväg hem halsar jag det som finns kvar i flaskan, får kväljningar men fortsätter. sväljersväljer, blinkar bort en tår. slänger bort den urdruckna flaskan i en buske. äntligen känner jag av berusningen. jag vinglar till, återfår balansen igen. styr stegen i rätt riktning, hem.

fönstret till mitt flickrum står öppet på vid gavel. jag är alldeles för full för att kunna klättra in så jag lägger mig ner i gräset utanför. får iväg en rad till pojken, två. inget svar. börjar gråta och hela världen snurrar. ramlar iväg till mitt berg och utsikten är nog fin där men det snurrar för mycket och jag kan inte fokusera blicken på något. lägger mig ner på rygg, bara någon enstaka stjärna lyckas lysa igenom molntäcket. bortanför i fjärran lyser göteborg stad, den slocknar aldrig.

tänker på pojken, tänker på att vi aldrig kommer att få vara tillsammans. salta tårar längs med kinderna. jag försöker hyscha mig själv men det får mig bara att gny ännu högre. jag kryper ihop till en liten boll,  slår armarna omkring mig. mobilen mot örat, knappar in pojkens nummer. en signal, två signaler, tre.. abonenten du försöker nå kan inte ta ditt samtal för tillfället ett slag i magen. mobilen blinkar till, ett "hej jag sover skriver imorgon" på ett ungefär. vinglar hem, lyckas ta mig in genom fönstret den här gången. snörar av mig conversen, tårarna har slutat rinna istället trycker illamåendet i halsen. allt runt omkring snurrar i en obehaglig fart och när jag blundar snurrar det ännu värre. spyr upp alla känslor i papperskorgen. sitter så, med huvudet mellan benen, länge länge. försöker lyfta det men det snurrar bara värre då och upp kommer nya spyor. till slut somnar jag. drömmer oroliga drömmar och vaknar igen vid sjutiden när mamma har gått till jobbet, med spyrester i håret och en stank av gårdagen som ger mig kväljningar bara av att befinna mig i. jag sätter fönstret på glänt, vädrar ut rummet, städar upp röran, mig själv, tömmer papperskorgen full av spya och matrester. vid ett hör pojken av sig "godmorgon iris" han skriver att han har varit bortrest och inte velat använda mobilen så mycket "men jag är här nu" avslutar han. jag tror inte jag tror helt på honom men jag spelar med, vet inte vad annars jag skulle göra. vi får se nu, vi får se vad som blir.

tänkte bara dela med mig av den här fantastiska sidan där kvinnor från runt om i världen delar med sig om sina dagliga upplevelser med sexism riktad av det motsatta könet, https://twitter.com/EverydaySexism, blir så jävla arg och mörkrädd när jag läser sånt här men lika viktigt är det att uppmärksamma det. mycket läsvärt!

sitter i hoodin jag snott av pappa. det slog mig precis att jag inte har träffat honom sedan jag kom hem från grekland, alltså för snart en månad sedan. det känns egentligen ingenting. jag tänker nästan aldrig på honom längre, bara vid ett fåtal tillfällen. som nu. 

känner mig trött, kan inte minnas sist jag vaknade utsövd och pigg. stannade uppe sent igår liksom varje natt, vaknar halv 2. får ingenting vettigt gjort, skissar lite förstrött i ritblocket, tittar skins, promenerar nere vid sjön, röker mina cigaretter.. 

saknar planer för nästa vecka. en förut nära vän fyller år imorgon. skickar iväg ett grattissms men inte mer än så. det får vara så, för nu. orkar inte ta tag i något. tänker dricka mitt té nu och somna framför något tecknat, bara vara, ta igen förlorad sömn.

  

 

ikväll brinner ljusen och sömnen känns nära. jag tror jag tog farväl av pojken a på riktigt ikväll. så många gånger som jag hotat med att lämna men den här gången känns annorlunda, är annorlunda. för jag orkar inte vänta längre, orkar inte börja hoppas igen för att sen få alla förhoppnigar nedskjutna, orkar inte med vår ständiga hjärtekross på repeat. den dödar mig, du dödar mig. jag är trött nu. jag har tröttnat.

 genom glipor på neddragna persinner; människor som klipper sina gräsmattor, folk som skrattar, folk som lever, som dricker rödvin i parker med bästavänner.

jag står utanför. känner mig tung i hela kroppen, kan inte tänka en enda vettig tanke. tänker att jag borde skriva något till pojken. tänker att jag inte borde skriva alls.  

vill andas avgaser och cigarettrök i en storstad. vill inte känna mig så jävla ensam så jävla utanför jämt. jag hör inte hemma här. den här staden har aldrig varit min.

gömmer en oöppnad vodkaflaska i garderoben. imorgon, midsommar. med e och s som numera hänger med på köpet men det gör inte så mycket, jag tycker om honom med. stannar nog med dem ett tag, sen kanske jag försvinner in i göteborg ensam, kanske våldgästar jag någons firande. vill förlora kontrollen. vill förlora och sedan vinna. imorgon har inga begränsningar

jag var tvungen att ta bort delen om pojken a. det kändes alldeles för utlämnande. ikväll ska jag och e iväg på äventyr i staden. the hives spelar och jag är väll inte supertaggad men det kan bli bra. bättre än att stanna hemma och så är ju männen i kostymerna rätt så väldigt fenomenala. ja det här blir bra.

jag väntarväntar på dig. går promenader runt sjön, röker, läser, antecknar tankar i dagboken - allt för att fördriva tiden. men om natten ligger jag ändå i ett nedsläckt flickrum och oron griper tag i mig. tänk om han aldrig igen hör av sig det har hänt förr, det enda som skiljer nu från då är att jag har ett namn, en adress, att han inte bara kan  försvinna spårlöst ur mitt universum, förbli ett mysterium som kommer att jaga mig genom hela livet och säkert längre till. / försöker tänka så men oron finns kvar. 

men denna gången tänker jag inte vara rädd för att älska lite för högt, känna lite för starkt. denna gången tänker jag göra allt det där innan nämnda. denna gången tänker jag ge dig hela mig, hela hjärtat, hela tilliten. 

det är läskigt, något av det läskigaste som finns men också något av det finaste - att vara utelämnad helt till en annan människa, att säga "ta mitt hjärta och gör vad du vill med det". men det är så det måste vara om det här ska gå, och jag vill ju så jävla gärna att det ska gå. 

och nu ligger jag sömlös i mitt flickrum med dig i tankarna. vi får se, vi får se hur det blir nu. lägg dig ner och slut ögonen så kommer morgondagen lite snabbare (men inte snabbt nog).

jag vill veta vad du tänker, hur du känner, vad innehållet i dina drömmar är. finns jag där? bakom dina ögonlock? 
det finns så många frågor jag vill ställa dig, så många ord som inte uttalats än, så många ord som inte upprepats nog antal gånger.

känns min kärlek trots alla de mil som skiljer oss åt? når den in genom ditt stängda fönster, in i ditt pojkrum?
jag måste fråga dig, vad har du för tapeter på väggarna? vilken är din favoritmat?

jag vill krypa ner under samma lakan, trassla in mig i hela dig, gå vilse i dina armar, hitta rätt. jag vill veta hur dina läppar smakar, hur ditt hår känns mellan mina fingrar, vill dra in doften av dig och tänka att du inte doftar som någon jag tidigare mött.

jag vill att imorgon ska vara nu och att nu var imorgon så jag kunde få lite jävla sömn någon gång. imorgon kommer aldrig snart nog.

 

 

du vet inte att jag vet

men jag vet

borde jag låta dig veta?
det förändrar inget

men det förändrar allt 

 

och jag vill att något ska hända

det finns inga snygga avslut

så låt mig förstöra lite till

 

jag måste låta dig veta att jag vet

även om det inte förändrar något

men allting är för evigt förändrat 

 

jag ställer dig mot väggen

med ord som en pistol mot tinningen

jag ger allt för att få se dig svettas

jag ger allt för att få se dig smärtas

 

en sista gång

 

 

 

levde lite igår. först håkankonserten. jag stod långtlångt fram nästan vid scenen, kunde se ansiktsmimiken skifta tillsammans med orden - så nära. låtar både från gamla och nya plattan.

under nu kan du få mig så lätt ett kärlekspar stod framför mig och tankarna styrde mot pojken a (förbjudetförbjudetförbjudet). fick en klump i halsen och tänkte på alla gånger han.. vadå? kom på mig själv. i slutet exploderade himmelen i ett regn av glitter och jag önskar att någon hade stått bredvid mig då. sedan var det över.

följer folkmassan, hoppar på en spårvagn in till stan. runt omkring mig folk med öldimmiga ögon och med skrikiga stämmor. och så jag, där ibland alla andra. och min hållplats ville inte komma tidigt nog. just där och då tyckte jag inte om göteborg alls. 

missar bussen hem, nästa går om först en timme. slår mig ner på en bänk. det har hunnit bli mörkt och jag fryser i min midjekjol.

blickar ut över stadslyktorna, framför mig glittrar parishjulet i neon. ett killgäng framför mig och jag försöker undvika att ramla dit med blicken endå ramlar jag in i ett par mörkblå ögon. slår ner blicken, uppenbart förskräckt över att ha blivit ertappad av att sitta och stirra. killen med  den mörka blicken släntrar fram och sjunker ner bredvid mig på bänken. 

han: "hejsan"

jag "hej"

hans huvud är snaggat och han ser en bra bit äldre ut än jag. vi sitter och pratar, när han ska med sin buss ber han om mitt nummer. han ringer nästan direkt. 

ensam på min bänk igen får jag syn på samma man som gick runt och sålde faktum en annan dag. han stod och pratade med två tjejer som såg besvärade ut. tvekade en sekund men gick sedan dit och knackade han på axeln. 
"jag tror bestämt att jag lovade att köpa en faktum av dig nästa gång vi sågs" säger jag. och han känner förstås inte igen mig men spricker upp i ett leende. han visade sig heta paulo, han bjöd på en cigg och frågade ut mig om mitt liv. sedan kom min buss och jag fick en kram och en puss på kinden. "för att du är så söt".

hoppar av två hållplatser för tidigt. vill ut i natten. bestämmer mig för att gå till min gamla skola som ligger spöklikt öde i gatuljusbelysningen. tänker att allt ser så anorlunda ut gentemot då, att jag aldrig hade trott att mitt liv skulle ta den riktning som det gjorde när jag hängde upp och ner på i klätterställningen på skolgården. gick därifrån, hem. somnade.

 

 

ikväll ska jag på håkan, själv. jag är både livrädd och peppad till max. jag har målat naglarna med mitt favoritlack (shade: cherry red) och går iklädd vippig midjekjol och magtröja. med hjärtat uppe i halsgropen ska jag hälla i mig lite alkohol nu. ute doftar det sommarkväll och den här aftonen kan nog potentielt gå till historian. pusshej!

frukost:  1 port. havregrynsgröt med 1 dl lättmjölk/ev. fil, kaffe

lunch: 2 ägg

middag: normal port. av det som serveras

kväll: 1 port. havregrynsgröt med 1 dl lättmjölk /ev. fil

 

förbjudet:
alla former av sötsaker, snacks, snabbmat osv., starbucks, mjukt bröd, prickekorv och ost

träning:

jogga minst 2gr/vecka

styrketräning minst 2 gr/vecka

 

göra mig iordning och lämna huset varje dag

sköta hygienen

 

ungefär såhär ser veckorna framöver ut, typ.

"jag kan inte leva så här längre" jag vet inte hur många gånger jag yttrat dem orden, hur många löften om förändring som jag avlagt i ett nedsläckt flickrum för att morgonen efter göra precis tvärtemot. 

vad jag inser nu, och som jag inte insåg då, är att problemen är så djupt rotade att det krävs mer än bara en uppsnyggad framsida för att ta mig samman igen. eller ja, samman är jag ju redan. jag fungerar men jag vill göra mer än att bara fungera. jag vill uppleva magin, se glittret, skaffa hopp om framtiden, en tro på mig själv. 

jag gillar tanken om att vi väljer själva, vilken person vi vill vara och hur vi vill leva våra liv. självklart finns det begränsningar men jag tänker just på dem vi sätter för oss själva. som mindervärdeskomplex, som övertygelser om att vi aldrig någonsin kommer att passa in. en lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån

jag vill tro att livet kan vara mer än vad det är just idag; händelselösa fredagskvällar, tomma glasspaket, svettiga lakan och fördragna persienner. 

det här är livet jag skapat för mig själv. det här är vad jag tror att jag förtjänar. det är fullständig och fullkomlig bullshitt.

under så lång tid har jag gömt mig i skuggan, så rädd för att synas samtidigt som varenda cell i mig ropat semigsemigsemig

en bra ende att börja i kan vara att bygga upp rutiner igen. rutiner när det gäller mat, sömn, aktiviteter.. det tycks tyvärr, hur högt jag än avskyr en planlagd vardag, vara grundläggande för att jag skall kunna fungera överhuvudtaget. tänkte leva väldigt strikt och tidsenligt nu de närmsta två veckorna, sen har jag förhoppningsvis byggt upp en stabil grund. vad som sker sen får jag se då.

 

varför kunde hon inte bara låta det va? hon visste om mitt förflutna med maten och ändå så väljer hon att trycka på. när hon stänger dörren efter sig vet jag att den snart kommer att öppnas igen. mycket riktigt. dörren öppnas och en ny ordstorm av anklagelser sköljer över mig. sedan är det över. tänker andas, andas nu förfan men tårarna tränger fram ändå. förstås. blinkarblinkarblinkar för mamma får absolut inte se, att hennes ord träffar som knytnäveslag på bar hud

 

fast idag har egentligen varit en bra dag. jag och em åkte in till staden med hjärta och vi hann med att både dricka frappe med tre våningar grädde ovanpå, inhalera helium och spela in en ny telefonsvarare till mig, springa i affären och nerför gågator, sitta vid hamnen och äta jordgubbar och röka. vi spatserade omkring innanför lisebergsområdet också, blev sockervaddiga om händer och munnen men det var fint. sen var den dagen slut.