"jag kan inte leva så här längre" jag vet inte hur många gånger jag yttrat dem orden, hur många löften om förändring som jag avlagt i ett nedsläckt flickrum för att morgonen efter göra precis tvärtemot. 

vad jag inser nu, och som jag inte insåg då, är att problemen är så djupt rotade att det krävs mer än bara en uppsnyggad framsida för att ta mig samman igen. eller ja, samman är jag ju redan. jag fungerar men jag vill göra mer än att bara fungera. jag vill uppleva magin, se glittret, skaffa hopp om framtiden, en tro på mig själv. 

jag gillar tanken om att vi väljer själva, vilken person vi vill vara och hur vi vill leva våra liv. självklart finns det begränsningar men jag tänker just på dem vi sätter för oss själva. som mindervärdeskomplex, som övertygelser om att vi aldrig någonsin kommer att passa in. en lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån

jag vill tro att livet kan vara mer än vad det är just idag; händelselösa fredagskvällar, tomma glasspaket, svettiga lakan och fördragna persienner. 

det här är livet jag skapat för mig själv. det här är vad jag tror att jag förtjänar. det är fullständig och fullkomlig bullshitt.

under så lång tid har jag gömt mig i skuggan, så rädd för att synas samtidigt som varenda cell i mig ropat semigsemigsemig

en bra ende att börja i kan vara att bygga upp rutiner igen. rutiner när det gäller mat, sömn, aktiviteter.. det tycks tyvärr, hur högt jag än avskyr en planlagd vardag, vara grundläggande för att jag skall kunna fungera överhuvudtaget. tänkte leva väldigt strikt och tidsenligt nu de närmsta två veckorna, sen har jag förhoppningsvis byggt upp en stabil grund. vad som sker sen får jag se då.