låt det va.
i kön till klubben. ser han med en annan tjej i knät. noterar hans hand på hennes ländrygg. snart tre månader sen
hänga in kappa och hänga in känslor i garderoben. shotta ren vodka i baren, bli fullast av alla.
han lutar sig fram. plötsligt alldeles nära. låtsas att hans ord försvinner i musiken, ber han upprepa sig.
"kan vi prata?" vad ska vi prata om "jag har försökt få tag på dig" jaha,"jag saknar dig" snälla, låt mig vara. tårar på trottoaren utanför. bryr mig inte. m med armen om, viskandes han är en idiot, en idiot,idiot,idiot.
jag med, vill jag svara
[]
jag mår ganska bra, helt okej. m är äntligen hemma och jag slipper äntligen vara själv. vi dricker vin på stammis-stället, går på ikea och väljer gardiner, äter pommestallrik utan ångest och säger att "london blir nog av i höst".
träningen går också bra. den blir inte lättare men jag är alldeles för arg för att våga ge upp. jag vill så gärna att det ska svida till nästa gång vi ses. pojken och jag. han är tillbaka i staden nu och jag trippar på tå, hejdar mig vid varje gathörn. med lika delar förväntan, lika delar nervositet.
bråksekvenser av liv
jag skulle vilja säga att jag saknar honom men det gör jag inte. han bleknar precis som allt annat. när det växer sig avstånd emellan. jag förundras faktiskt över hur lite känsla det finns där, förundras över hur någon som upptagit varenda känsla och tankefrekvens det senaste halvåret bara kan blåsa förbi sådär, lätt som en vind. kanske att det känns annorlunda när avståndet krymper.
*
i helgen jobbade jag mitt sista arbetspass på jobbet jag aldrig riktigt kom att försonas med. jag är både ledsen och glad över att jag höll ut det hela året. ledsen för jag använder verbet "höll ut" när jag pratar om det, glad för jag att iallafall jobbade året.
*
igår vinade vi i parken. jag, m och neon och några vänner till han. under slutet av kvällen avlägsnade vi oss en bit ifrån gruppen, jag och neon. vi satte oss på en bänk vid sjön. flätade samman fingrar och delade tragedier. han tycker om mig. det sade han förra gången vi sågs och jag ser glittret i hans ögon. det gör mig nervös för jag vet inte om jag känner lika och han betyder så mycket
*
wellpap
på hans balkong. fingermelodier på gittaren. jag skrattar och mitt skratt bildar ekon blir till hans. i den iskalla sjön. glitterkristaller på ytan. glitter i hans ögon. och i mina. vi låter dem torka på land. jag i hans famn, han med fingrarna i mitt hår. känner mig så trygg fast än det stormar mer nu än innan. fast än vännerna säger att han är fel. att jag ska va försiktig, linda in mig i wellpap.
på hans sängkant
han "jag är kär i dig"
jag "och jag är så himla kär i dig också"
som jag har väntat
men vad spelar det för jävla roll, om det inte kan bli vi nån gång?
åkte hem till han för att säga allt det där. men som aldrig blev sagt mellan cigaretter och skojbrottas på golvet och kramas i hans säng och flera hundra pussar innan jag ska gå. allt om; att det här är så sinnes jävla förvirrande. allt om; kan du inte bara bli min och jag din för jag villvillvill. allt om; att om du inte får bli min så går jag nog sönder men jag kommer lagas, om hundra kramar, om hundra fyllesms, om hundra pojkar vars mor jag aldrig fick träffa
sitter i sängen nu och tänkertänker sönder mig. tänker på imorgon också. och att jag egentligen inte vill träffa pojken från i fredags, hur vacker han än var i neonberusning. tänker lite på jobbet också. tänker att jag hellre vill dö än att gå dit men att jag nog måste. biter i läpper, river bort hudflikar, blodsmak, puss
noll
bakom stängd kontorsdörr. försöker klamra mig fast vid den hårda, uttryckslösa fasaden så gott det går men den sviker. som vanligt. och även om jag är en sån känslig person som gråter för minsta lilla så kändes dem där småsmå orden än värre. för så många gånger som jag hört dem. för så många gånger som dem tänkts men aldrig yttrats. dem säger, "du är inte en av oss" på repeat/repeat/repeat
flyr till pojken. till tryggheten. säger inget om jobbet. att jag sjukanmälde mig idag. vi dricker kaffe och röker i vanlig ordning men inget känns som vanligt. inget har känts som vanligt sen den där natten när jag tog 3 olika bussar för att komma hem till honom, för att jag inte ville sova själv (men inte heller hos nån annan)
vi har sex. jag vill inte egentligen men säger ingenting. lutar mig bara framåt. särade ben. efteråt ligger vi i hans säng. jag på mage. han på rygg. han frågar om jag blev sur för det där i fredags och jag svarar "nej men självklart inte". han skrattar till lite, "jag trodde det först, det kändes precis som om vi var i ett två-årigt förhållande påväg utför". jag ler. ler - för vad annars skulle jag göra? jag har ingen rätt att bli ens lite sårad. han kommer aldrig bli kär i mig eller jag i honom. det var ju så vi sa, så vi bestämde
varför kan inget nånsin få vara bra?
"vi får sluta vara så fåniga" säger han fast mest syftar han nog på mig som satt och snyftade i hans knä härom natten. jag får sluta vara så fånig. sluta börja hoppas och hoppas igen.
bara för att han lägger armen mig när vi är ute och flätar samman fingrar på bussen. bara för att jag har fått träffa hans mamma och att han ringer mig först av alla när han är uppriven - betyder det just ingenting. fan ta dig lilla hjärta som vill tro något annat. fan ta dig som är så naiv. jävla svikare.
när man är ung vill man bli hög
sextiosju timmar exakt. efter själva samlaget. efter att han aldrig viskat iris..iris i mitt öra. efter att han tömt all sin kåthet inne i mig och jag låtsatsstönat ett mm-mm. sextiosju timmar efter och jag håller ett litet vitt piller i min hand. kanske ett liv. menmanfårintetänkaså
han är nog en bra kille egentligen. han är mitt tonårsjags våta drömmar. smal och pojkig till sättet. korpsvart hår och snelugg över ena ögat. jag föreställer mig han rökandes ut genom fönstret i hans pojkrum. kanske till kents klåparen. kanske utan tröja. fast nej.
jag har sju sugmärken på halsen och ingen värdighet. en konstant bakfylla och fattig är jag också. jag tackar ändå nej till öl när dj'n bjuder. en gång trodde jag gott om honom. nu vill jag inte ens dricka hans öl. han går och klänger på andra småtjejer istället och verkar lika nöjd för det.
vi rör oss i ett hetsigt och orytmiskt kaos jag och m. på svartklubbar, på regnglittriga trottoarer, på barer med medelålderskriser, mellan någons händer, mellan våra händer. det snurrarsnurrar och vi slutar aldrig att gå i cirklar. två små ungdomshjärtan med panik på insidan. för att växa fast, för att växa upp.
dekadensen är hård
"jag ska laga middag, ska du ha eller har du redan ätit massa annat?", det är sättet hon säger det på. tonfallet. anklagande, nästan hånfullt. det gör ont. det har jag sagt till henne. flera gånger. hon vet ju.
jag hade exempelvis kunnat svara att det heter "massor" och inte "massa". jag hade exempelvis kunnat svara "det där sårar mig och du vet precis hur mycket".
men jag är tyst. tar bara emot, sväljer. för på rummet ligger hetsresterna sen igår och sen förra veckan och då förtjänar man ingen uppfodrande klapp på huvudet. då förtjänar man knappt ens att existera.
guldpojken sa ungefär detsamma fast med andra ordalag. och pojkarna innan han. "du har inte flickväns potential", "detta känns inte rätt". varför dessa jävla försiktighetsåtergärder? varför inte bara säga som det är?
"kära iris, du väger åtminstone 10 kilo för mycket, du knullar på första dejten och din norrländska är ta mig fan inte vattentät. you're no longer in the run to become my new girlfriend". nästa pojk som säger så lyfter jag på hatten för.
claus, crazy claus
tunt morgonljus. kondenserad andedräkt. iskristallerna. doftspår över hela mig ifrån pojken med guld i håret. den går fortfarande att känna. värmen, hans omfamning. trygga starka armar runt liten fågelkropp. nästan krossbar i proportion till hans. nästan skör.
när jag kommer hem. soversoverochsover. läser ut boken och gråter en skvätt. två små pärltårar som jag slickar i mig. får för mig att jag saknar och smsar claus (livsregler; #1. påbörja aldrig något som du redan har avslutat). fast egentligen så är det nog blåljusen jag saknar / living on the edge baby/ ha puls på krogentoaletter/ eld i håret/.
hans sunkiga lägenhet var ett hem åt mig i flera månader. snabbmackaroner och diskberg. akvariet med fiskar. hans händer. man kunde se mentalsjukhuset ifrån hans fönster. patienterna som var ute på promenad med sina handledare. hundar. kopplade.
han kallade mig mörkersjäl. jag sa baby. hans doftspår var mina doftspår. men viktigast av allt; han var det enda och den enda jag aldrig tröttnat på. den enda jag stod ut med en längre tid.
varför vi sa hejdå? det sa vi aldrig. och varför man isåfall måste säga hej det vet jag inte.
en tragedi med läppstiftsmun
plan; bli full så snabbt som möjligt.
jag sitter ensam på en krog. beställer in två öl. låtsas vänta på ett sällskap som aldrig kommer. skådespelsringer någon.
och det kan förstås se rätt tragiskt ut. utåt - ungefär i stil med gamla farbröder på kyrkogårdar. ungefär i stil med barn som ropar på sin pappa att "vänta, men vääänta dåå".
- men jag ska träffa pojken sen och då behöver jag vara i dimman. då behöver jag vara borta. "make sense" för jag är så jävla osense nykter.
lämnar ensamma läppstiftsmärken på tomglasen. snart bottnar jag inte. snart kan jag andas igen.
jag måste sluta innan jag skadar dej innan jag skadar mej
inne på hans pojkrum. en 90-säng och blåa tapeter. morgonljuset över manhattans byggnader.
han frågar om jag vill ha något att dricka och trollar fram en vodkaflaska till min förtjusning. sedan blir väggarna till vågor. de vaggar oss fram och tillbaka fram och tillbaka. bäddar in världen i ett mjukt lugn.
han pratar om perfekt symmetri. om pyramiderna i egypten. om hur hans namn har ett hebreiskt ursprung och hur han en gång fick springa ifrån en nynazist just därför.
han är inne i mig två gånger. efteråt ligger vi tätt ihopslingrade längelänge. jag pussar bort svettpärlorna från hans tinning och han stryker mig över håret, viskar lätt i mitt öra att "snälla, du kan väll stanna". och det kan jag. imorgon finns inte.
han spelar för mig på sin elgitarr när vi ligger där. och han låter mig måla på hans arm när jag säger att jag är konstnär sen 7-årsålder. musik. jag målar musik. och när jag stryker med fingertopparna över kan jag höra hur det spelar. beat beat låter det. som ett hjärta eller som dansgolvet på park lane.
han frågar vad jag vill bli och jag svarar "författare". det är förstås inte sant men det är bättre än att inte vilja bli någonting alls. sedan somnar vi. jag med huvudet på hans bröst. han med armarna runt mig. en falsk trygghet. en ynklig liten tröst.
algoritmer
jag vaknade inte när alarmet ringde imorse. det var först vid 2-tiden som jag vaknade ur mitt dvalliknande tillstånd och insåg att jag sovit bort en hel skoldag samt mötet med min mentor.
det kom inte till någon större förvåning egentligen. jag har gått på högvarv den senaste tiden. dansat in fredagar och lördagar och söndagar och gått till jobbet morgonen därpå trots noll energi. aldrig pausat. täckt upp förlorade timmar sömn med koffein och två alvedon.
jag antar att det bara var en tidsfråga innan jag skulle stupa. innan min lilla kropp skulle ge vika för påfrestelsen.
jag ringde inte och sjukanmälde mig. ringde inte min mentor och bad om ursäkt. jag låg bara kvar där i min misär och lovade att bättra mig.
det är inte lätt att vara en nattvarelse förstår ni. att ha mörkret och ensamtiden som sin enda källa till syre. att i ett tyst flickrum, bara då, ha plats för alla tankar som malermalerskaver.
just nu maler bara ett namn. om och om igen. på repeat. som en cd-spelare som hakat upp sig upprepas det. bränner långt inifrån. gör det omöjligt att tänka klart.
imorgon får jag träffa honom och då ska jag känna om våra hjärtan slår i samma rytm. det gör de tydligen innan födsel, pojk och flickhjärtan alltså. inte för att det spelar någon roll.
"jag visste innerst inne att han inte skulle skada mej. det jag var rädd för var att jag skulle skada mej själv, och samtidigt, rädd för att jag inte skulle lyckas göra det."
ett sms i natten. han är nästan en främling. jag säger ändå ja när han frågar. säger aldrig nej.
jag suger av honom. han tränger in i mig alldeles för hastigt och det gör ont. djupa stötar och jag hinner önska att det ska ta slut innan han sjunker ner i ett stön.
han håller om mig en kort stund sedan vänder han sig om. hans ryggtavla som en vägg. jag fryser lite och vill att han ska hålla om mig. bara en stund till. petar på honom. får inget svar. och väggen den är så kall.
jag följer honom till bussen morgonen efter. när vi kramas hejdå säger han att vi kan ses på fredag och jag tror honom. vi kan dricka den där kaffen och ha ingenting gemensamt och jag kan bli kär i honom och han i mig och vi kan ha massvis av argt och ångerfullt sex. jag hinner tänka så innan han skriver att det nog inte kan bli någonting ändå.
och jag går till skolan. full av ånger och självförakt. duschar länge och noga när jag kommer hem. skrubbar varje milimeteryta tills det svider och huden skiftar i rött. när jag är färdig känner jag mig lika smutsig som innan.
blommorna
kalla novembergator. grävmaskiner och stora hål i marken för ramelflickor att ramla ner i.
fick en impuls att hoppa ner i ett av dem, erfordra en hjärnskakning. det skulle jag behöva, slå mig riktigt ordentligt. jag föreställer mig det lite som en lång spiral ner, och som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter..
en gammal klasskompis hör av sig. "jag ser dig i skolan ibland, du ser väldigt bra ut iris". hans intresse är uppenbart. och det känns som en liten seger för mitt osynliga högstadiejag. en löjlig men ändå viktig seger.
ikväll ska jag ut med m. vin och höga klackar, pussvänliga munnar och en diskret urringning. jag har inte sovit ordentligt på flera veckor och jag undrar hur länge till jag orkar, hur länge till det dröjer innan jag kraschar. har hela veckan fullbokad och det känns både bra och jobbigt.
vi undviker så skickligt ämnen som leder någonstans
det har gått två veckor. jag säger ingenting. kanske behövs inga ord.
på ett närliggande fik. vi dricker kaffe och jag kryper upp med fötterna i soffan. det känns bra, nästan som vanligt. jag tar påtå. jag kan stanna en stund till.
det har hunnit bli mörkt ute när vi går därifrån. vi går i den upplysta delen av parken. det är kallt och jag får låna hans väst. det är en halvmeter ifrån oss. det känns konstigt, ovant att inte få röra vid honom.
i hans vita bil. vi röker ut genom rutan. maggio får stå på i bakgrunden. allt är för bra nu. nu vet jag att allt det fina har ett slut. vi pratar om allt utan just det. sedan kör han mig till stationenen och jag omfamnar honom några sekunder förlänge och lite för hårt innan jag ska med mitt tåg.
sluka mig hel, ta sönder mig
noll timmars sömn och oändligt många koppar kaffe. ingen skillnad mellan vakentillstånd och sovtillstånd. skjuter upp saker tills det inte går att skjuta upp längre. alla måsten. skolan, jobbet, maten. sådant som varenda vettig människa klarar av men som för mig känns som en omöjlighet.
försöker räkna saker som är bra, här kommer en lista:
- vina med m på lördag
- fikan med e inne i stan idag
- kalla händer
- att jag bara har två lektioner imorgon
- att jag bara kan ha en om jag vill
- england som kanske blir av nästa sommar
- nakna pojknackar
- knästrumpbyxor
kaotisk
framför hallspegeln på golvet. jag målar svarta linjer med eyelinern under koncentration. silverhänget om halsen som pappa köpte i turkiet mot den djupa v-ringningen. jag hinner svepa två glas vin innan jag måste med bussen. ett fiktivt lugn som sprider sig inombords.
jag är påväg in till stan för att träffa grannpojken. vi möts upp utanför universitetet, nedanför samma trappor där jag och pojken satt en hel natt och bara pratade. en kram. han har klippt sig. nya kläder. en främmande doft. vi sitter ner på ett fik, beställer in varsin kaffe som hinner kallna innan vi reser oss upp igen för att gå.
vi promenerar en bit, samtalet flyter på under lättsam stämning. jag frågar om han vill ta en öl och det vill han. jag försöker dölja min berusning. skrattar bakom handen. hans mobil ringer. han måste gå, ska egentligen vara någon annanstans. jag följer honom till bussen och när den bromsar in framför kramas vi hejdå. och jag vill egentligen mer. jag vill kyssa honom men är på tok för feg.
jag möter upp med mina vänner utanför en krog. beställer in en öl. vinglar till lite. vi drar vidare till krog nr 2. beställer mer dricka, röker inomhus. a är där. han sluter upp bakom när vi dansar, alldeles för nära. jag säger inte nej, stöter inte bort. och när jag vänder mig om är våra läppar millimeternära. han andas tyngre, är bara en viskning ifrån. jag viskar ett förlåt innan jag går därifrån och lämnar scenen.
jag somnar på bussen hem, hamnar fel men tillslut rätt. väl på stationen stöter jag på t, en pojke som jag gick i samma skola som men som jag aldrig har sagt ett ord till. han halar upp en spliff och frågar om jag vill ha. jag säger inte nej.
vi försvinner in i ett nästan psykotiskt tillstånd i en värld som skiftar i gråskala och i technicolor om vartannat. vägarna ligger ödsligt tomma. vi styr stegen hemåt, köper med oss sju olika sorters choklad ifrån det enda nattöppna fiket i närheten. innan vi skiljs åt kramas vi.
jag går den sista och mest ödsliga biten själv i ett slags paniktillstånd. jag är helt övertygad om att något dåligt ska inträffa och skräckslagen vänder jag mig om för minsta ljud. det är inte förrän jag når fram till bostadsområderna, har satt nyckeln i låset och tryckt in sifferkombinationen som jag lugnar ner mig.
jag har hög puls. känslan av att jag befinner mig i ett främmande hus och inte i mitt eget börjar växa sig starkare, ta över - trots att insidan är den samma som insidan på mitt hus. jag är inte ens säker på om jag är där eller inte. overklighetskänslorna tar över och tröttar ut mig tills jag till slut blir så utmattad att jag slocknar av mig själv.
din vita bil
vi möts upp på parkeringen, utanför din vita bil. vi kramas och jag försöker parera din kyss. misslyckas. det har börjat regna, ett tunt genomskinligt regn och du fäller upp ditt paraply. fångar min hand i din när pojken som jag kysste härom kvällen går förbi. jag skäms, mest för mig själv.
avsiktligt styr jag stegen mot den gröna bron, platsen där jag bestämt att jag ska krossa ditt hjärta. vi sitter ner, stadsljusen och bilarna som ett scenspel i bakgrunden. orden stakar sig. jag trevar, letar efter formuleringar. tappar bort mig och börjar om på nytt. ser hur ömheten i din blick först förbyts mot förvåning och sedan allvar.
när du snyftar till så vill jag bara ta tillbaka alltihop, alla sårande ord. säga att allt bara var ett missförstånd, ett dumt skämt. förlåt.
men det är det inte och jag tar inte tillbaka mina ord när du gråter mot min axel. jag viskar bara förlåt och stryker med handen över din nackrygg.
jag följer dig till din bil. det har börjat smådugga igen och jag vet inte om det är poetiskt eller bara sorgligt. vi står länge och bara kramas. mitt hår blir helt förstört av regnet. du säger att jag är vacker ändå. sedan släpper du greppet om min midja, säger att du hör av dig nästa vecka. jag står kvar och ser länge efter dig när du försvinner i din vita bil.
