tunt morgonljus. kondenserad andedräkt. iskristallerna. doftspår över hela mig ifrån pojken med guld i håret. den går fortfarande att känna. värmen, hans omfamning. trygga starka armar runt liten fågelkropp. nästan krossbar i proportion till hans. nästan skör.

när jag kommer hem. soversoverochsover. läser ut boken och gråter en skvätt. två små pärltårar som jag slickar i mig. får för mig att jag saknar och smsar claus (livsregler; #1. påbörja aldrig något som du redan har avslutat). fast egentligen så är det nog blåljusen jag saknar / living on the edge baby/ ha puls på krogentoaletter/ eld i håret/.

hans sunkiga lägenhet var ett hem åt mig i flera månader. snabbmackaroner och diskberg. akvariet med fiskar. hans händer. man kunde se mentalsjukhuset ifrån hans fönster. patienterna som var ute på promenad med sina handledare. hundar. kopplade.

han kallade mig mörkersjäl. jag sa baby. hans doftspår var mina doftspår. men viktigast av allt; han var det enda och den enda jag aldrig tröttnat på. den enda jag stod ut med en längre tid.

varför vi sa hejdå? det sa vi aldrig. och varför man isåfall måste säga hej det vet jag inte.