jag mår ganska bra, helt okej. m är äntligen hemma och jag slipper äntligen vara själv. vi dricker vin på stammis-stället, går på ikea och väljer gardiner, äter pommestallrik utan ångest och säger att "london blir nog av i höst".

träningen går också bra. den blir inte lättare men jag är alldeles för arg för att våga ge upp. jag vill så gärna att det ska svida till nästa gång vi ses. pojken och jag. han är tillbaka i staden nu och jag trippar på tå, hejdar mig vid varje gathörn. med lika delar förväntan, lika delar nervositet.