jag har utfört de sju dödssynderna utan att ha känt någon ånger. jag har krossat ett hjärta och jag har fått hjärtat krossat själv. jag har blivit förtjust på nytt, i en pojke. jag har fläkt ut mig själv åt andra. jag har ljugit, bedragit och skådespelat för att hålla ytan intakt. jag har tagit pauser emellanåt för att orka med. jag har rökt alldeles för många cigaretter och druckit desto mer. jag har tagit droger för att få befinna mig högre upp än allt annat samtidigt som jag har befunnit mig allra längst ner på botten. och nu drar ett ny termin igång. ett slut och en början på något nytt. och snart drar vi jackorna tätare om kroppen och kanske har jag hittat någon, något, som värmer mycket längre och långt in på hösten. jag vet inte. och jag trivs rätt så bra med att inte veta, att inte styra, att göra och föra mig precis som det faller mig in. jag är precis där jag vill vara. farlig och ohämnad, outtröttlig - fri

 

din röst på andra sidan telefonlinjen

du gråter

jag har förstört dig igen

jag var så arg på dig fast än det var jag som felat

fast än det var jag som kysste dig

fast än det var jag som lät dig falla in. igen

jag hör hur du gråter

jag hör bedjan i din röst

och jag försöker känna något

det minsta uns av dåligt samvete

men jag känner ingenting alls

och jag är totalt känslokall när vi säger hejdå för en tid nu

kanske för ett halvår

kanske för en hel livstid

 

slutsats; jag är en vidrig människa

 

 

 

 

 

går gatorna i staden som börjar kännas som hemma. ensam. köper med mig kaffe och en så torr bulle att den mest smakar papper. jag kan göra sånt, fortfarande. åtminstone vill jag tro det. att kunna köpa en kanelbulle bara sådär, utanför matplaneringen. att fortfarande innahava kontrollen.

jag slår mig ner på en parkbänk i alén nära min gamla skola. jag undrar hur det känns att verkligen bo här. det känns som om jag bara har staden till låns. jag slår upp min bok och ifrån mig verkligheten. boken handlar om en tjej som går på en vandringsled, stark med vettskrämd. mitt ute i ödemarken, på så höga höjder att bergstopparna täcks av is. jag skulle vilja göra något i samma stil. och en liten del tror faktiskt att jag skulle klara av det. jag har ju klarat av så mycket.

jag fortsätter längre in i staden. att fråga killen bredvid mig om jag sitter på rätt spårvagn känns som ett litet minikliv i rätt riktning, ut ur min glasbubbla. jag går långt in i parken till den del jag inte känner till. på ett träd står texten "så länge du är med mig" och jag påminns än en gång om att jag ska få se honom på fredag, känna de medryckande sambarytmerna i hela kroppen som kolsyra.  

livet går min väg just nu eller om det är jag som går dens. jag känner mig lycklig mer än sällan. och den här sommaren den känns evig, som att den aldrig skall ta slut och träden tappa sina löv och växterna försvinna ner under jorden. 

imorgon dricker jag nog rosé med en fin vän i en park. och imorgon har jag även min första arbetsdag (i hela mitt liv). ikväll känns allt rätt och lätt. vill spara den känslan i en liten ask och ta fram den senare, till hösten. 

kl 02.00 en fredag på en nattklubb. min värld är inte alls sådär rosaskimmrande som jag vill. jag står på ett dansgolv och försöker verkligen. känner musiken spränga genom högtalarna, väggarna som skakar omkring mig. jag känner händer sluta upp om min midja och jag låter dem vara kvar. jag är fri försöker jag intala mig men egentligen så vet jag att jag är så väldigt fast i dig och bara dig. och nu kastas jag som en höstlöv bland främmande händer på ett dansgolv och försöker tänka att ja det här livet men det känns bara falskt och tillkämpat. och strax därefter försvinner jag in på en toalett och in bakom en låst dörr.