går gatorna i staden som börjar kännas som hemma. ensam. köper med mig kaffe och en så torr bulle att den mest smakar papper. jag kan göra sånt, fortfarande. åtminstone vill jag tro det. att kunna köpa en kanelbulle bara sådär, utanför matplaneringen. att fortfarande innahava kontrollen.

jag slår mig ner på en parkbänk i alén nära min gamla skola. jag undrar hur det känns att verkligen bo här. det känns som om jag bara har staden till låns. jag slår upp min bok och ifrån mig verkligheten. boken handlar om en tjej som går på en vandringsled, stark med vettskrämd. mitt ute i ödemarken, på så höga höjder att bergstopparna täcks av is. jag skulle vilja göra något i samma stil. och en liten del tror faktiskt att jag skulle klara av det. jag har ju klarat av så mycket.

jag fortsätter längre in i staden. att fråga killen bredvid mig om jag sitter på rätt spårvagn känns som ett litet minikliv i rätt riktning, ut ur min glasbubbla. jag går långt in i parken till den del jag inte känner till. på ett träd står texten "så länge du är med mig" och jag påminns än en gång om att jag ska få se honom på fredag, känna de medryckande sambarytmerna i hela kroppen som kolsyra.  

livet går min väg just nu eller om det är jag som går dens. jag känner mig lycklig mer än sällan. och den här sommaren den känns evig, som att den aldrig skall ta slut och träden tappa sina löv och växterna försvinna ner under jorden. 

imorgon dricker jag nog rosé med en fin vän i en park. och imorgon har jag även min första arbetsdag (i hela mitt liv). ikväll känns allt rätt och lätt. vill spara den känslan i en liten ask och ta fram den senare, till hösten.