jag är trött på att behöva försvara mig för något som jag inte har kunnat styra över. det är ungefärligt elikamed en kemisk reaktion i kroppen. man styr ju förfan inte över sånt.

det är dags att inse att det inte finns några måsten, mer än de vi intalar oss själva och de som andra vill inbilla oss.

därför går jag emot strömmen, viker av vandringsleden, bryter normer och regler,  för att jag är fri. det är en sådan sjävklar mänsklig rättighet att vi alltsomoftast glömmer bort den - vi är så fria som vi själva tillåter oss att vara.

nej, jag är inte i någon förnekelse om mitt förflutna men jag behöver för fan inte bli påmind varenda dag. människor som vägrar låta dig gå vidare släpp taget om dem. det ligger absolut ingen stolthet i det, det är ett drag av en ynkrygg, jag inbillar mig inget annat. men det är att göra sig själv en ärlig chans till att gå vidare, till att leva som man själv vill. 

eller nej jag tar tillbaka det där om att man är en "ynkrygg"  för att man tar avstånd från saker/människor som gör en illa, att stå upp för sig själv är något av det finaste man kan göra.

sitter och andas. vet inte hur jag ska klara av dagen, tvåtimmarspausen mellan lektionerna. visst har jag ju k men ibland så får hon mig nästan att känna mig än mer ensam. 

när ångesten bosatt sig, när den läckt igenom fasaden. den växer som ogräs, som rakblad i halsen, som fjärilsvingar i magen.. den äter upp allt. den äter mig. man behöver inte säga något för man ser vem som går omkring och bär på den. instinktivt vänder folk ryggen till. eller om det är jag själv, jag är inte säker.

tar den sena bussen idag. när mamma lämnat huset ska jag hälla i mig lite mod.

spenderade hela dagen/aftonen med bästa. vi åt mjukglass, lekte turister, vinkade av främlingar påväg mot sin död (notliterally), sedan hamnade vi längst fram på miss li och hon var så sockersöt att man smälte lite halvt där i kvällssolen. vi gick hand i hand därifrån, stötte på m/f men tappade bort dem lika snart. sedan skildes vi åt efter att jag kramat om henne lite extra och talat om att jag tycker så väldigt mycket om henne för det gör jag. 

  

 

 

 

 

på bussresan hem, allt jag kunde tänka på var hur fettvalkarna på mina lår vibbrerade när bussen åkte över farthindren. ett hål i nylonstrumpbyxorna precis där det äcklade som mest. mådde illa. bakade kladdkaka när jag kom innanför dörren, skäms för att den smakade ljuvligt och jag njöt av varenda tugga.

kents "jag ser dig" evigt malande i huvudet. vad som helst utom verkligheten . ibland får jag för mig att jag visst är smal, eller åtminstone mindre än vad jag är. hur kan jag blunda för spåren ett halvår av glasspaketsskrapande lämnat hos mig? hur kan jag inte se? för visst är jag större nu. visst var jag mindre förr.

hade mest av allt bara velat somna om, sjukanmäla mig. fast e räknar ju med mig idag, förstår inte att jag i själva verket skulle göra henne en tjänst om jag stannade hemma. vi ska stanna kvar efter skolan och skriva färdigt ett skolarbetet och prata sommarplaner. märklig kontrast att sitta där med dödslängtan samtidigt. ibland är jag övertygad om att hon skulle vara bättre av utan mig. nej, det är jag övertygad om. 

känner mig sorgsen ikväll. petar i mig en skål havregrynsgröt. etthundrasextio kalorier på precis. hjärtat känns tungt och vemodigt. fick ett nej från stället jag var på arbetsintervju hos så där rök min enda chans att tjäna några pengar i sommar. och pojken han har inte svarat alls. och imorgon väntar en måndag lik alla andra måndagar. jag vill ha förändring men har inte ork nog. ska släcka nu, i tid för en gångs skull. fast jag lär ju inte somna förrän sent ändå. 

vill ut och gå sen. borde springa egentligen, förbränna dagens middag (äckelslavshamburgare). allt överflödigt fett ger mig ångest. önskar vi kunde skjuta lite till på den där utlandsresan, helst av allt skjuta lite på hela sommaren, sisådär en månad eller två. jag är inte redo. jag är aldrig redo när den väl närmar sig. och nu är den snart här. och jag kan inte ens gå omkring i linne utan att drunkna i ångest. 

fint är iallafall att fyra nya böcker har fått flytta in i min bokhylla (varav en är fin-håkans självbiografi) samt tre par trosor i spets och siden in i byrån. de är så fina att jag knappt vågar ta i dem, ännu mindre ha dem på mig.

funderar på det här med pojken a och jag. känns som vi rör oss i en stor enda destruktiv cirkel. jag klamrar mig fast lite för hårt och när han slutat att höra av sig hotar jag med att lämna helt och då säger han förlåt och allt är bra för en sekund tills jag kväver honom med mina ord igen. jag undrar om denna gången också bara är ett tomt hot eller om jag faktiskt menar allvar nu. jag vet faktiskt inte. jag vet inte. det känns ansträngt nu.

 

hur kan man vara 17 och samtidigt sakna att vara just 17 något så förfärligt? det är något som inte går ihop, inte i praktiken och inte i mitt huvud. 

kanske saknar jag allt det där som jag trodde att det var; hemmafester, dansa i någons vardagsrum eller i en soffa, bli lite för full, röka lite för många cigaretter, kyssa ibland främmande pojkar och bli följd hem till dörren. 

kanske saknar jag gungorna dagen efter, att sitta bredvid en bästavän och måla cirklar med skon i gruset. och vi hade pratat och skrattat och mints gårdagen och lovat varandra ett för alltid. och samma sommar skulle vi fylla arton. vi skulle ta den där trippen till london som vi så länge talat om. 

jag antar att inget aldrig någonsin blir riktigt som man tänkt sig. jag antar att just inget blir när man inte gör något alls överhuvudtaget. 

jag kommer alltid att hata mig själv för det, för all den tid jag har låtit passera medans jag väntade på något som aldrig kom, som jag kommer låta passera i framtiden med.

jag undrar varför saker blev som de blev, varför jag handlade som jag gjorde. fast jag vet ju, jag vet ju varför. egentligen. 

jag var rädd, rädd för att bli sårad, för att själv inte passa in i den bild som jag skapat för mig själv. så jag höll mig utanför i tron om att jag egentligen bara var missförstådd. och på sätt och vis så var jag ju det men det är först nu som jag inser att jag försökte att skydda mig själv. 

hah, komiskt det där. hur försiktighetsåtergärder nästan kan såra mer än att handla impulsivt och riskera att falla.

jag inser nu att jag måste sluta vara så rädd för att fela, att treva. jag inser nu att det är en del av att vara vid livet, alla små felsteg. och att inte fela alls är omöjligt. att inte fela på en hel livstid. då kan man ju fråga sig själv om man verkligen har levt?

igår satt jag uppe hela kvällen och väntade på att han skulle höra av sig. han skrev aldrig så jag tryckte i mig det sista av bullarna och ostbågarna och somnade framför en serie på sexan. 

tillbringar denna fredagen bakom persienner. orkar inte. skrev "raring" till e och det kändes ovant, fast det är ju jag på sätt och vis. jag bestämmer. vi skulle egentligen setts och skrivit på ett skolarbete. jag föreslog måndag istället, hon har inte svarat. känner mig värdelös som inte orkar. 

stänger in mig själv och ångesten på rummet. det finns knappt något syre kvar. jag tänker att allt hade varit bättre om jag hade haft en liten nätt uppåtnäsa. absurditeten i det hela.

 

din frånvaro gör sig påmind i mina tankar hela tiden. jag vill så gärna, så mycket, så högt. jag säger i princip rakt ut "du kan få mig när du vill" och det är patetiskt men sanning.

du behöver inte ropa eller ens uttala mitt namn för jag är redan där. mina andetag i din nacke, mitt hjärta i din hand

du kan vårdlöst slänga det i marken, spotta på mig, svära åt mig (jag är din att förstöra). bara du viskar ett "förlåt" i slutet av dagen . så är jag din, bara din

  

  

  

 

 

tänkte börjar lätta på hjärtat i blogginlägg igen. så hej, här är jag. jag tror jag väljer att kalla mig iris. har alltid gillat det namnet. kommer vara fullständigt ärlig om hur det är att vara sjutton, att snart fylla arton, om att älska en pojke som inte älskar mig tillbaka, om att känna ett utanförskap som jag själv har valt att leva i, om att vantrivas i en stad som aldrig egentligen varit min.. 

att exponera min person har alltid skrämt livet ur mig. att skapa sig ett namn och sedan behöva slita i flera år för att göra sig ett annat. därför håller jag folk på avstånd, hoppar från bloggplattform till bloggplattform. men det får ta slut här, undvikandet. jag tänker exponera mig själv för er, här, precis som jag är. som jag vill vara. så ja, hej.