jag är trött på att behöva försvara mig för något som jag inte har kunnat styra över. det är ungefärligt elikamed en kemisk reaktion i kroppen. man styr ju förfan inte över sånt.

det är dags att inse att det inte finns några måsten, mer än de vi intalar oss själva och de som andra vill inbilla oss.

därför går jag emot strömmen, viker av vandringsleden, bryter normer och regler,  för att jag är fri. det är en sådan sjävklar mänsklig rättighet att vi alltsomoftast glömmer bort den - vi är så fria som vi själva tillåter oss att vara.

nej, jag är inte i någon förnekelse om mitt förflutna men jag behöver för fan inte bli påmind varenda dag. människor som vägrar låta dig gå vidare släpp taget om dem. det ligger absolut ingen stolthet i det, det är ett drag av en ynkrygg, jag inbillar mig inget annat. men det är att göra sig själv en ärlig chans till att gå vidare, till att leva som man själv vill. 

eller nej jag tar tillbaka det där om att man är en "ynkrygg"  för att man tar avstånd från saker/människor som gör en illa, att stå upp för sig själv är något av det finaste man kan göra.