jag vaknade inte när alarmet ringde imorse. det var först vid 2-tiden som jag vaknade ur mitt dvalliknande tillstånd och insåg att jag sovit bort en hel skoldag samt mötet med min mentor. 

det kom inte till någon större förvåning egentligen. jag har gått på högvarv den senaste tiden. dansat in fredagar och lördagar och söndagar och gått till jobbet morgonen därpå trots noll energi. aldrig pausat. täckt upp förlorade timmar sömn med koffein och två alvedon.

jag antar att det bara var en tidsfråga innan jag skulle stupa. innan min lilla kropp skulle ge vika för påfrestelsen. 

jag ringde inte och sjukanmälde mig. ringde inte min mentor och bad om ursäkt. jag låg bara kvar där i min misär och lovade att bättra mig. 

det är inte lätt att vara en nattvarelse förstår ni. att ha mörkret och ensamtiden som sin enda källa till syre. att i ett tyst flickrum, bara då, ha plats för alla tankar som malermalerskaver.

just nu maler bara ett namn. om och om igen. på repeat. som en cd-spelare som hakat upp sig upprepas det. bränner långt inifrån. gör det omöjligt att tänka klart. 

imorgon får jag träffa honom och då ska jag känna om våra hjärtan slår i samma rytm. det gör de tydligen innan födsel, pojk och flickhjärtan alltså. inte för att det spelar någon roll.