hur kan man vara 17 och samtidigt sakna att vara just 17 något så förfärligt? det är något som inte går ihop, inte i praktiken och inte i mitt huvud. 

kanske saknar jag allt det där som jag trodde att det var; hemmafester, dansa i någons vardagsrum eller i en soffa, bli lite för full, röka lite för många cigaretter, kyssa ibland främmande pojkar och bli följd hem till dörren. 

kanske saknar jag gungorna dagen efter, att sitta bredvid en bästavän och måla cirklar med skon i gruset. och vi hade pratat och skrattat och mints gårdagen och lovat varandra ett för alltid. och samma sommar skulle vi fylla arton. vi skulle ta den där trippen till london som vi så länge talat om. 

jag antar att inget aldrig någonsin blir riktigt som man tänkt sig. jag antar att just inget blir när man inte gör något alls överhuvudtaget. 

jag kommer alltid att hata mig själv för det, för all den tid jag har låtit passera medans jag väntade på något som aldrig kom, som jag kommer låta passera i framtiden med.

jag undrar varför saker blev som de blev, varför jag handlade som jag gjorde. fast jag vet ju, jag vet ju varför. egentligen. 

jag var rädd, rädd för att bli sårad, för att själv inte passa in i den bild som jag skapat för mig själv. så jag höll mig utanför i tron om att jag egentligen bara var missförstådd. och på sätt och vis så var jag ju det men det är först nu som jag inser att jag försökte att skydda mig själv. 

hah, komiskt det där. hur försiktighetsåtergärder nästan kan såra mer än att handla impulsivt och riskera att falla.

jag inser nu att jag måste sluta vara så rädd för att fela, att treva. jag inser nu att det är en del av att vara vid livet, alla små felsteg. och att inte fela alls är omöjligt. att inte fela på en hel livstid. då kan man ju fråga sig själv om man verkligen har levt?