på bussresan hem, allt jag kunde tänka på var hur fettvalkarna på mina lår vibbrerade när bussen åkte över farthindren. ett hål i nylonstrumpbyxorna precis där det äcklade som mest. mådde illa. bakade kladdkaka när jag kom innanför dörren, skäms för att den smakade ljuvligt och jag njöt av varenda tugga.

kents "jag ser dig" evigt malande i huvudet. vad som helst utom verkligheten . ibland får jag för mig att jag visst är smal, eller åtminstone mindre än vad jag är. hur kan jag blunda för spåren ett halvår av glasspaketsskrapande lämnat hos mig? hur kan jag inte se? för visst är jag större nu. visst var jag mindre förr.

hade mest av allt bara velat somna om, sjukanmäla mig. fast e räknar ju med mig idag, förstår inte att jag i själva verket skulle göra henne en tjänst om jag stannade hemma. vi ska stanna kvar efter skolan och skriva färdigt ett skolarbetet och prata sommarplaner. märklig kontrast att sitta där med dödslängtan samtidigt. ibland är jag övertygad om att hon skulle vara bättre av utan mig. nej, det är jag övertygad om.