möter upp med m inne i stan. hon kommer så självklar i höga klackar och med en cider i ena handen. jag ser fortfarande den spinkiga hästtjejen i början av sjuan framför mig. jag sitter med ett vagt illamående, har dragit ner luvan över ansiktet. ler och omfamnar. grattis. 

vi sitter ner i varsin soffa. jag är glad och pratig efter ett glas vin. tycker om ruset, dem rosiga kinderna efter att ha berättat en rolig historia. vill längre in i dimman. beställer in en öl till.  

vi pratar pojkar. hon säger att hon saknar sin. jag försöker kontra med att jag visst saknar min också men det låter bara ihåligt. egentligen så är jag irriterad över att han tränger sig på. för det är faktiskt så det känns. han frågade inte om det var okej om han följde med, tog det bara som givet. och det borde väll inte störa mig egentligen. så varför gör det det? 

spelar teater när dem andra kommer. fler omfamningar, vodka/zingo i en petflaska gömd under bordet. nu hånglar dem i soffan bredvid och jag känner hur hans blick bränner i ögonvrån, bedjan. när jag vänder mig om ser jag bara en pojke framför mig och inte en tjugo-åring.

i de svarta skinnsofforna. m är kall och ytlig efter för mycket vin. jag tycker inte om henne där och då. jag är rädd att hon kommer yppa något av det som sagts innan ikväll. när hon går kan jag andas igen.

sedan följer han mig till spårvagnen och kysser mig flera gånger innan jag också måste hem. 

 

*ska iväg till jobbet nu snart. känner mig inte alls i form för ett fyratimmars-pass. konstant stress och ångest. huvudverk och fritösoset som lägger sig som ett extra lager hud om kroppen. vill inte. måste. 

"iris, försök att uppskatta detta nu. det här är din stora chans, din enda".

gråter tre gånger framför spegeln innan jag går