idag vaknar jag med hundra protester i min kropp. för det var så längesen jag bara fick sitta ner på en parkbänk som nu. så längesen jag fick stanna tiden såhär, göra precis ingenting.
jag har känt mig så bedövad den senaste tiden. kvävd. orden skapar inte poesi eftersom världen har förlorat sin magi. och det finns inte en bok att ramla in i, inga ord som säger mig någonting.
så jag fick nog, stängde av alarmet och när jag vaknade satte jag mig på fel buss fast till rätt plats visade det sig.
göteborg ligger gömt bakom ett tjockt molntäcke men ibland spränger solen fram, gör staden alldeles förtrollad. och jag blir kär på nytt, bryr mig inte ett dugg om att det är alldeles för kallt för jeansjacka i ett snart oktober.
man får göra så ibland. eller hur ofta man vill. stänga av, distansera sig ifrån alla måsten. ja, vad man vill. bara man aldrigaldrig glömmer.