vi dansar. ett orytmiskt kaos. harmoni. på mina läppar nyans 38. nakna armar som sträcker sig mot taket, mot oändligheten, evigt liv. och när jag sluter mina ögon försvinner vi in i ett storslaget 20-tal. hiphop-musiken som ersätts av en symfoniorkester. en ensam saxofon i brooklyns mörkaste gatuhörn.

längre och längre in i dimman. alkoholen gör oss ytliga och dramatiska. någons glas går i golvet, ett glassplitter som sträcker sig flera hundra kvadratmeter. mina läppar formar ord lekande lätt. jag ordlekar mig igenom hela kvällen. charmar och sätter in dödsstöten så snart jag vittrar den minsta svaghet.

i tidig morgon hoppar jag på min spårvagn, kramar om vänner som ska åt andra håll. jag hinner med sista bussen hem och hoppar av flera hållplatser för tidigt. vill ut i natten, andas kyla och cigarettrök. 

en mörkergestalt som tonar upp sig ett tiotal meter framför mig. "hittar du hem eller?" och när han vänder sig om så vet jag att jag har sett det där leendet förut. "vi ska åt samma håll". vi styr stegen hemåt, stannar framför hans hus. "här bor jag". en kram och evighetssekunden när han dröjer sig kvar bara någon milimeter ifrån mitt ansikte. evighetssekunden innan han drar sig tillbaka, skrattar bort allvaret i det som nästan skedde. 

fortfarande nära. "det är så märkligt att vi aldrig har talats vid, ens utbytt ett ord under all denna tid", han kommer närmre. min tveksamhet är borta. och när han lutar sig framåt för att kyssa mig ryggar jag inte undan. så står vi där, en iskall morgon i oktober och hånglar. och jag tillhör egentligen någon annan men säger ingenting.